Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
klasskampsdikter där blod och hat ingöts i en
vedertaget deklamatorisk form, dels med
recensioner och programartiklar, som av Hörnström
får betyget att vara "skrivna av en utpräglad
personlighet, självständig och djärv". Kampen
för en ny form gör sig redan märkbar i
debutboken "Människor" 1912, en skräckromantisk
berättelse, först uppmärksammad för sin
rikedom på tankstreck. Stilen har där en viss
uppdriven intensitet och Hörnström tror sig spåra
ett inflytande från Hallström, men ännu hellre
kunde man kanske gissa på intryck från
Falkbergets tidiga, korthugget patetiska och
tankstrecksrika böcker. Under en parisresa 1913
gjorde Lagerkvist bekantskap med de
kubis-tiska idéerna, som han först gav uttryck åt
i en recension av Apollinaires "Les peintres
cubistes" och sedan i sin programskrift
"Ordkonst och bildkonst", där han med
utgångspunkt i formen försökte sig på en reformering
av den svenska litteraturen.
Med avvisande av den känslomässiga
expressionismen vände sig alltså Lagerkvist till den
mera förnuftspräglade kubismen. Han ville en
medvetet konstruktiv formgivning som skulle
inte bara omspänna utan direkt sammanföra
verklighetens motsättningar, en formgivning
som skulle uttrycka tidens kraftkänsla och
brutala massverkan. Han ville en förening
av intellektualitet och primitivitet, sådan han
tyckte sig finna den i till exempel den assyriska
konsten: just i denna förening såg han det
stora och märkvärdiga, ett av kriterierna på
stor konst. Han angrep Strindberg och
tio-talisterna för deras brist på form, deras
pratsamma psykologiserande, varvid han förbisåg
såväl Strindbergs senare dramatik som
Hjalmar Bergmans drömrealistiska romankonst.
Men "när Lagerkvist efterlyser diktverk som
ge uttryck åt tiden efterlyser han uttryck för
sig själv", framhåller Hörnström. Hans
formsträvan innebar bland annat en för honom
nödvändig bemästring av hans sentimentalitet
och brutalitet, två på en gång personliga och
tidstypiska drag som fick sitt katastrofala möte
i första världskriget. Redan i "Järn och
människor", novellsamlingen från 1915, lyckades
han i viss mån nå "en syntes mellan det
strängt objektiva och det känslovibrerande".
Som genombrottsverket betecknar
Hörnström diktsamlingen "Ångest", trots att den
tycktes gå ganska spårlöst förbi och först i ett
senare perspektiv fått sin rätta betydelse. Men
det är riktigt ur den synpunkten att Lagerkvist
där för första gången nådde fram till en
personlig stil, ett fullt konstnärligt uttryck för sina
intentioner. Motsättningen är inte som
tidigare i främsta rummet den mellan "ljuv idyll
och fruktansvärd brutalitet" utan mellan
människans obetydlighet och hennes storhet. Det
är närmast Lagerkvists speciella
rymdupplevelse som sörjt för förskjutningarna i
synvinkeln: än blir människan ett kryp i en
jordhåla, än en mäktigt upptornad gudaskugga.
Med "Teater" avslutade Lagerkvist sina
litterära programskriverier. Där ger han
upprättelse åt Strindberg som dramatiker men
underkänner i stället Ibsen, vars symboliska
djupdimension tydligen inte gått upp för
honom. "Kaos" och "Det eviga leendet", som
alltjämt hör till Lagerkvists mest betydande
diktverk, visar fördjupande upplevelser
samtidigt som de utgör en vidare utveckling av
författarens formsträvan. Hörnström gissar på
en kärleksupplevelse som medfört en ny,
innerlig känsla för verklighetens värld, en fromhet
utan metafysik, en rent mänsklig livstro. Det
är riktigt när Hörnström understryker att "Det
eviga leendet" betecknar något nytt i vår
prosastils utveckling, just genom dess
genom-reflekterade, på en gång strama och smidiga
konstnärlighet. Utanför sin egen boktitels
av-gränsning tar Hörnström med en analys också
av "Den lyckliges väg" och jämför denna lyrik
med Rilkes, "den nivå där den hör hemma".
Hörnströms framställning verkar kanske
ibland litet tunn och den ofta förtjänstfulla
analysen kan slå över i det pedantiska, i
försök att närsynt förklara och entydigt fixera.
Det hör ihop med att Hörnström är så
utpräglat intellektualistisk och inställd på
rationellt klarläggande av även det som är
irrationellt, mångtydigt och undanglidande i dikten.
Genomgående förefaller han mig ha
överbetonat det intellektuella, medvetna och
avsiktligt konstruktiva draget hos Lagerkvist:
linjerna i detta Lagerkvists tidiga författarskap
kommer därigenom att te sig bara alltför raka
och klara. Av allt det som är känsla, instinkt,
mystik och dunkel växtgrund hos en diktare
av Lagerkvists typ får han föga med. Kritikerns
nät av klarhet fångar inte diktarens djupare
hemligheter. Artur Lundkvist
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
