Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
pat denne som självständig rollfigur; det gick inte
ihop och var i mitt tycke ett opåkallat farsinslag. Inte
heller förstår jag varför Carlsten som Arnolphe anlagt
èn mask av Ludvig XIV — det gav en alldeles oriktig
fingervisning om Moliéres förhållande till
monarken-beskyddaren! Den svaga uppgörelsescenen i slutet,
där Moliére som så ofta annars tillgripit de enklaste
teaterknep för att få en upplösning på vad som har
sin raison d’ëtre som karaktärskomedi, blev i
Dramatens gestaltning ännu svagare. Den gamle
amerika-fararen Enrique, som visar sig vara Agnès’ far, bör
inte spelas av en yngling, och han får bestämt inte
förefalla så träaktigt oberörd av återseendet som Hans
Strååt gjorde.
Med dessa undantag föreföll mig föreställningen
både genomtänkt och soignerad, hållen i den skala av
dämpade halvtoner som kanske är den klokaste att
anlägga om man inte tror sig kunna ge uttryck åt de
djärva stilbrytningar som stycket innerst gömmer på och
som Jouvet så överlägset bemästrar. För scenbilden
och kostymerna hade man anlitat en kvinnlig fransk
dekorationskonstnär, Suzanne Reymond, som
åstadkommit något mycket smakfullt och sirligt i svala,
gräddartade färger. Den lilla Louis XlV-paviljongen
i scenrummets mitt föreställde Arnolphes
förstads-villa, och genom att låta vridscenen snurra runt med
huset inför öppen ridå hade man lyckats skänka
rörelse och rytm åt föreställningen och en välkommen
omväxling åt det föreskrivet neutrala, eljest lite
stillastående gatuperspektivet, som öppnade sig mot
spal-jéer, gröna träd, slätten och himmelen.
"L’école des femmes" uppbäres ju först och sist av
en enda, oerhört svår roll — Arnolphes. Hos oss
hörde den på sin tid till Personnes glansroller, och själv
har jag sett den kreeras av Olof Sandborg på
Lorensbergste tern men måste erkänna att jag inte bevarat
den prestationen i starkare minne. Rune Carlsten
kom mig att tänka på vad Olle Hedberg skrivit om
en av sina figurer, att han visste allt om kärleken
utom hur den kändes. Carlsten föreföll mig veta allt om
hur Moliére skall spelas utom hur det känns att göra
det. Det var en alltigenom intellektuell och
intelligent tolkning, buren av överlägsen skicklighet, stort
kunnande och preciöst stilbroderi. Hans Arnolphe
blev närmast en fiffikus som fastnar i sina egna garn.
Men figuren syntes mig sakna något väsentligt, hela
den frustande saveur, som skulle betinga det
farsartade i stycket, liksom också den mer troskyldigt
oreflekterade självgodhet som skulle ge ett skimmer
av tragik åt kärleksförklaringen i tolfte timmen —
intill dess har Arnolphe trots allt inte kunnat fatta, att
Agnès föredragit någon annan framför honom själv!
I Carlstens tolkning tycktes ingenting komma inifrån
eller från temperamentets samstämdhet med rollen.
Jag fick snarare intrycket av en sinnrikt inrättad
marionett, där visserligen en mästare drog i trådarna.
De otaliga små krumbukterna och choserna, det
ständiga agerandet med händerna framför bröstet befäste
detta intryck av något alltför bundet, alltför beräknat
i hela rollanläggningen. Här är det ju inte den
aristokratiska preciositeten Moliére vill åt utan den av
framgång och naiva uppkomlingsfasoner pösande
bourgeoisie som i solkonungens Frankrike var en social
realitet. Kunna och känna hade inte stämt möte i
Rune Carlstens tolkning.
En mer oblandad glädje hade jag av Margareta
Fahlén som Agnès, som inte minst i sitt stumma spel
fick kvinnohjärtats urgamla visdom att genomlysa
sinnets enfald och kunskapernas torftighet. Hennes
stillfärdiga, i min och åthävor utspelade uppror mot
tyrannen var ett stycke feminism av övertygande
verkan och markerade fint hennes uppvaknande till
kvinna. Olle Hilding hade i den kloke Chrysalde, som
i viss mån är Moliéres eget språkrör, fått en av de
lågmälta resonnörsroller som blivit hans specialitet.
Det var som alltid en fröjd att höra hans vårdade
språkbehandling. Holger Ahlenius
Lika för lika (Measure for Measure) av William
Shakespeare. Hälsingborgs Stadsteater.
Med förra spelåret avslutade landets äldsta, minsta
och tappraste stadsteater sin tjugufemte säsong. Sämre
festanledning har tillvaratagits i detta jubileumsglada
rike, och litet i efterhand ordnade därför teaterchefen
Læstadius en stor klang- och jubelfest med premiär
på en Shakespearepjäs, som sannerligen inte hör till
de oftast sedda. I själva verket lär den inte ha spelats
i Sverige mer än vid fyra föreställningar på Nya
Teatern i Stockholm år 1884.
Kanhända är det säkrast erinra om innehållet.
"Hertig Vincentio" i Wien är bekymrad över den florerande
lösaktigheten. Den måste kväsas. Som han inte själv
gillar jobbet överlämnar han makten åt den
sedestränge "Lörd Angelo". Denne blåser genast liv i
slocknade paragrafer och börjar med att skicka till
stupstocken en adelsman, Claudio, som uraktlåtit att
legalisera sitt annars trofasta och lyckliga, livslånga
äktenskap. Den häktades änglalika syster Isabella
bönfaller diktatorn om nåd och utvecklar därvid så
mycken klokhet och skönhet att Angelo betages av
vild lusta och låtsas ämna villfara begäran, om hon
ger sig åt honom. Därmed har han fallit på eget
grepp. Fortsättningen utspelas i
förväxlingskomediernas stil. Den förklädde hertigen ordnar om att Claudio
vid halshuggningen — ty tyrannen bryter sitt löfte —
utbytes mot en redan självdöd stråtrövare, och
Isabella vid det nattliga intima mötet mot Angelos
förskjutna fästmö, som älskar honom. Och så blir det
till sist Angelo själv som får stå till svars för
sedeslöshet. För liv och behållet ämbete har ban endast
att tacka den alltjämt änglalika Isabellas förböner
hos fursten, som naturligtvis äktar henne.
En nutida åskådare är nog böjd att tycka att boven
slapp undan för lindrigt. Men det var väl så för
Shakespeares tongivande publik, att en hög herre
under alla omständigheter var något vördnadsvärt,
även om han tog sig suspekta friheter, och det måste
ju tagas hänsyn till. Kring huvudhandlingen har på
äkta Shakespearevis grupperats flera komiska figurer,
en kopplare, en bordellmamma, en glad lebeman
m. fi. Det språk som lägges i deras mun är glatt och
slipprigt, att ej säga grovt, även för att vara av
Shakespeare. Detta är nog djupaste skälet till att komedin
brukat undvikas. — Som man kan förstå har
uppslaget givits av den uppseglande puritanismen, som efter
drottning Elisabeths död fått större spelrum och
föranledde Jakob I till vissa åtgärder för s. k. stramare
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
