Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Värdigt skeende med kommentar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRDIGT SKEENDE MED KOMMENTAR
spår hela vägen och föret var fint, hade de
räknat med att hinna få opp några hål före
mörkret och sänka ner nätena till nattfisket.
Räkna ut: om allt gick som de fantiserat fram
det, skulle de på två dar få börda, men ändå
hinna supa flaskorna tomma.
— Nåå? undrade Hedlund efter ännu en
väntan. Gren tog fram en butelj.
— Det kan inte hjälpas, sa han, men nu tar
du en jamare och det en med modell!
Till deras häpnad sköt Hansson-Vargen bort
koppen med den starka drycken. Med
vämjelse!
— Ta bort!
Nu förstod de, att han var sjuk.
— Var har du ont? frågade Gren och
böjde sig ner över den sjuke. Är det
magen?
Hansson-Vargen skakade på huvut.
— Bröstet?
Nya protester.
— Nånstans tar det väl?
Då jämrade den sjuke sig och stönade.
— Det är som hölle allting på rinna från
mig! Vänta fem minuter till — sen var det
väl...!
Han svor. Men ändå fick han inte krafterna
tillbaka, ändå låg han där han låg, bara
rullade ihop sig och kved.
Herregud — han svettades!
Viskande började de ventilera sina utsikter.
Det kunde ju tänkas, att det bara var nånting
tillfälligt, kolik eller så där. Han kanske fått
i sig nå olämpligt. Han hade väl supit för
mycket sista helgen, helt enkelt, och kommit
av sig. Eller var det möjligen den berömda
kaffedarren? Hur som helst; nu måste de
besluta sig för det ena eller det andra. Karlen
måste under tak, i en säng, få lite varmt,
svettas ifrån sig — nog repade han sig bara
han slapp ligga i snön. Men: långt hem —
långt till kojan! Och kojan var dessutom
utkyld, det skulle ta tid innan de fått den i skick.
Och hur många meter kunde han tänkas ta sig
för egen maskin?
— Det var för odrägligt! utbrast Hedlund,
som tillika var frälsningssoldat och måste
välja sina uttryck. Och snart är det beck
mörkt — va?
— Om han bara finge spy, sa Gren.
Den sjuke jämrade sig allt högljuddare,
drog ihop kroppen och sprättade ut den efter
vartannat. De la en fäll över honom och gick
en lov runt sitt tillfälliga läger, liksom för att
se efter om inte en ljusning kunde skönjas
någonstans. Det blev mörkare för var minut.
Vinden stegrade sig och tjöt i de låga, krokiga
björkarna och enstaka, kortvuxna tallarna med
piskade kronor. I en sänka hukade sig en
grupp granar som svartklädda gummor under
en domedagspredikan, avslöjade, nakna inpå
bara stammen. Under februarisnöfallet
nerböjda buskar följde undertryckt och utan
större motstånd med i vindkasten. Fjället i
öster, på andra sidan älven, syntes som en grå
bölj a, eller som en avrundad klipphäll i ett hav
piskat till skum.
Slutligen fick Hjelm en idé.
— Vi har egentligen ingenting att välja på,
sa han. Alltså sticker vi rakt över till
Lombola-kojan. En av oss får åka tillbaka och kalla på
doktor.
De andra opponerade. Men Hjelm stuvade
lugnt ihop sina pinaler och tvang dem sålunda
att acceptera. När de slutligen stod där med
packningarna på, så när som fällarna som
skyddade den sjuke och som de skulle hjälpa
varandra med just före starten — och
ingenting begrep (vem skulle till exempel svara för
konststycket att få Vargen-Hansson de sex
kilometerna härifrån och bort till kojan?) —
frågade Hjelm, vem av dem som ville vända
om.
— Du Hedlund?
— Jag!? Varför inte du själv, om man får
fråga?
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
