Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Arnold Ljungdal: Litteratur och klasskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR OCH KLASSKAMP
•och monumentala. Ingenting kan väl i och för
sig vara mer förståeligt än att Sovjetunionens
folk i sin arkitektur vill ge uttryck åt den
självkänsla som fyller dem i medvetandet om deras
sociala framsteg och deras dyrt förvärvade
politiska frihet. Men när denna självkänsla
manifesterar sig i en byggnadskonst som ofta
skrämmande påminner om det wilhelminska
Tyskland med dess heraldiska emblem och
kolonn-överlastade fasader, så måste det stå klart för
envar att man på den punkten ännu knappast
hunnit över begynnelsestadiet.
Tendensen till eklekticism stärks ytterligare
■därigenom att den ryska kritiken i sin
berättigade reaktion mot den borgerliga konstens
ensidiga experimenterande med de tekniska
uttrycksmedlen ofta förbiser de formella
landvinningar som därvid kommit till stånd. Det
är enligt min uppfattning en mycket farlig
attityd. Ty därmed avskär den sig även från
viktiga impulser till förnyelse och utveckling.
Man må ha vilken uppfattning man vill om
t. ex. den moderna lyrikens esoteriska och
svårtillgängliga formgivning. Men säkert är att
ingen — inte ens den som i likhet med
författaren till denna uppsats i en förenkling av
diktionen ser det egentliga idealet — i våra
dagar kan skapa en poesi som gör anspråk på
tidsenlighet, om han inte dessförinnan tillgodo-
gjort sig resultaten av Valérys, Rilkes, Bloks
och Eliots banbrytande insats. Varmed
naturligtvis inte vill vara sagt att den socialistiske
diktaren bör fylla sina verk med reminiscenser
från deras vers: det måste röra sig om ett
produktivt tillägnande, en omsmältning på ett nytt
och högre plan.
Att den socialistiska kulturen — såväl inom
som utom Sovjetunionen — ännu står inför en
rad olösta problem är dock i och för sig
knappast ägnat att förvåna. Så länge den lever i en
fientlig omvärld och under trycket av en
främmande, övermäktig ideologi måste den med
nödvändighet brottas med en dubbel uppgift.
Å ena sidan gäller det för den att under vaken
kritik av alla avvikelser hävda sin speciella
egenart, å den andra sidan kan den inte göra
anspråk på att själv bli betraktad som
progressiv utan att med sig införliva de värdefullaste
och mest livsdugliga elementen i samma kultur
som den bekämpar. Och det ligger i sakens
natur att en sådan balans mellan isärsträvande
krafter aldrig kan åstadkommas med tillhjälp
av någon på förhand färdig formel. Det är en
uppgift som kräver ständig uppmärksamhet
och vakthållning, en oupphörlig förnyelse och
anpassning som gör det omöjligt för oss att
i varje ny situation ta upp problemen till
oförvillad granskning.
651
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
