Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det är i skapandet av dylika gestalter och
dylika scener som Elin Wägner ännu en gång
ställt sig i jämnbredd med de två andra stora
smålänningarna i vår nutidslitteratur, Albert
Engström och Pär Lagerkvist.
Holger Ahlenius
Societet och socialister
Marika Stiernstedt: Banketten. Roman.
Bonniers 1947. 12:50.
Marika Stiernstedt är en bland de få svenska
författare som är kapabel att knyta ihop en
romanintrig i den gammaldags mening, som
numera plägar avfärdas som
underhållningsteknik, med vitt skilda utgångspunkter i det
förflutna, med ingripanden av en till synes
meningsfylld slump, stora scènes à faire, starka
kontrasteffekter och smattrande åskskrällar
samt arrangerad så, att till sist alla härvor
lösas upp, alla trådar gå jämnt ut. Blir det
ibland ett och annat av dessa
sammanträffanden som gärna kallas "underbara", så äro de
av den sort varom man brukade säga, att de
kunde förekomma i verkligheten och att dem
förutan hade det inte blivit någon roman. Och
även den skickligaste kan råka slå en mindre
vällyckad ögla, som då ett av de avgörande
uppträdena i boken delvis återges indirekt,
genom ett förbluffande klart och redigt och
utförligt telefonreferat av en uppskärrad
tjänsteflicka, som nyss varit vittne till en
familjetragedi med vådaskott, blod och självmord.
Internationellt erfarna och inställda äro de
flesta inom Marika Stiernstedts
författargeneration, men hon är den enda aristokraten bland
våra tiotalister, vilka ytterst sällan trängt högre
upp i samhället än till medelklassen. Agnes
von Krusenstjernas miljö var den fattiga
knap-adeln, men Marika Stiernstedt vet bestämt vad
som är värt att veta om den ekonomiska och
sociala överklassen, om den utdöende
människosort som håller till på Stora Sällskapet
och i Adelsklubben och som har sin dagliga
varelse i strandvägshemmens salonger. Bland
dem rör hon sig med suverän säkerhet, med
den klarvakna och syrliga observationskonst
som är hennes och med det fina sinne för
atmosfärer, som endast den långvariga
förtrogenheten skänker. På dem tillämpar hon
sin människokunskap, som har mer road ironi
än skärpa och mer skärpa än djup. Det vore
ju också meningslöst att leta djuphavsfisk i
gyttjiga grundvatten! Det har sagts om
Hjalmar Bergman, att han fixerade penningens
hemliga skamgrepp, som ingen av oss undgår;
om Marika Stiernstedt kan det sägas, att hon
i denna roman återger den öppna, oblyga
penningkulten, penningens ständiga, allestädes
dominerande närvaro i kretsar, där både
aristokratins och storborgerskapets stil- och
kulturtraditioner sedan länge bara äro skal, sken,
utanverk. En utsökt pastell i maliciös
1700-tals-stil är sålunda porträttet av gamla fru Agnes
Cottonn, född grevinna Probst, hos vilken
ha-begäret och samlarmanin, den hjärtlösa
dumheten och den pretentiösa tanklösheten
förenats i en och samma person. Och hennes
förstfödde, den effeminerade dårfinken Pierre
Cottonn, har livslevande klivit ut ur någon
Dardel-tavla, likt Bileams åsna börjat tala och veva ur
sig sitt äckliga nonsens i långa banor, medan
han obesvärat bestjäl sin mor på hennes
dyrgripar. Det är i dylika miljöer, som man
utnyttjat utvecklingsläran till egen förmån — de
fattiga äro helt enkelt de livsodugliga! — som
levande konst blir till kuriosa och död
bric-à-brac, som man en gång svärmade för
idealisten Hitler, "ödets man", som man irriterade
sig på att kriget förhindrade de sedvanliga
badresorna till Karlsbad och Aix, och som en
man ansågs "plundra de sina" på vad han
skänkte till Norge eller nödlidande överhuvud.
Marika Stiernstedt har inregistrerat
alltsammans och utlämnat det åt välförtjänt förakt,
men hon är själv för behärskad, kanske också
för väluppfostrad för att hennes kinder skulle
flamma upp i indignation.
Hennes satir går vidare. Den drabbar också
en kvinnlig företrädare för det gamla
hederliga frisinnet från åttiotalet med dess blåögda
tro på fredligt framåtskridande och politisk
frihet och internationalism. Faster Alberta
Tuneld är en pålitlig bundsförvant i
motståndet mot nazismen och tar sig an dess offer,
men hon förfasar sig vid tanken på att
filantropi skulle ersättas med rättvisa, på att
744-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
