Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
och har utnyttjat all tillgänglig sakkunskap. Att fà
sköna Wanda Rothgardt och hurtfriske Töre Lindwall
att se ut som kineser har han ju inte lyckats med,
och en sakförståndig Peipinghabitué skulle givetvis
finna spelet helt groteskt, ty där bryta sig inlärda
kinesiska stilelement och västerländsk "naturlighet"
mot varandra i något som snarare får kallas en grov
blandning än en kemisk förening. Men rekvisitan är
riktig nog, med vackra praktpjäser och
originaldräkter, scenarrangemanget är en rätt trogen pastisch, och
det hela är hopkommet med ett så friskt leklynne och
frihet från både högtidliga ansiktsveck och vulgärt
förlöjligande, att man blir helt avväpnad. "Lutans
sång" handlar som mången annan kinesisk pjäs om
en allt uppoffrande mönsterhustru och om kollisionen
mellan de sonliga plikterna mot föräldrarna och
plikterna mot överheten. Skådespelet har namn i Kina för
den frispråkighet, varmed det för kvinnornas talan,
och har vid sin lansering i Amerika nyligen (där det
gavs i broadwaysk showstil) blivit kallat för det första
emancipationsdramat. Det senare är ju ingalunda
riktigt, ty dels hade det nog kinesiska föregångare, dels
är ju bl. a. Aristofanes’ "Lysistrate" inemot två
årtusenden äldre. Men faktum är, att det är de
feminis-tiska replikerna som slå bäst än i dag, låt vara med
en förskjutning i accenten. När den myndige prins
Niou med pondus fäller styckets slutreplik: "Ehuru
kvinnan är oss underlägsen, så böra vi icke bortse
från hennes förtjänster. Som ädelmodiga män kunna
vi knappast det" — då har detta från början
säkerligen varit avsett att anammas med andäktigt allvar
av publiken, som en höviskt modest summering av
kontentan i det hela. Nu njuta vi det i Benkt-Åke
Benktssons kostliga frasering som en dräpande ironisk
karakteristik av den självgode potentat, från vilken
medgivandet kommer.
Benkt-Åke Benktsson gjorde annars styckets
starkaste prestation, i en grimering som var helt lysande,
något mellan vaggande valross och förgylld allsmäktig
Buddha. Ett av glansnumren i det bildgalleri av
frodiga fantasigestalter, som han skänkt oss under årens
lopp. Man erinrades mer än någonsin om att han är
samlare och specialist på primitiva ansiktsmasker.
Ebba Ringdahl utförde en stilsäker prestation på
kvinnosidan, som den väldiges ädla dotter. Musik till
föreställningen hade komponerats av Roman
Macie-jewski. Den klingade glatt bullrande och ganska
orientaliskt.
Den svenska nyheten är Ingmar Bergmans i fjol
skrivna "moralitet" i sex scenbilder: Mig till skräck.
Den ges på Göteborgs Stadsteaters Studio i
författarens regi. Det behövs mer än ett åskådande för att
man skall få klart för sig hur starkt och konsekvent
byggd denna nya Bergmanpjäs i själva verket är.
Skälet är att huvudpersonen enligt pjäsens idé är en
färglös och vikande person, medan några bifigurer
gjorts så grälla, att de dra till sig en oproportionerlig
del av uppmärksamheten och förväntningarna första
gången man ser pjäsen. Panoptikonglädjen har alltid
varit stor hos Ingmar Bergman. Denna gång äro hans
dockor dock onekligen både mer trovärdiga än i
"Dagen slutar tidigt" och ganska oemotståndliga. Där
är en mormoder, som görs av Maria Schildknecht,
hon har den ettrigt viljestarkaste satkäringssjäl i den
bräckligaste kropp; ett praktexemplar till
hushålls-faktotum, som Hjördis Petterson förlänar
oförglömligt jätteskratt; och en gammal kramjude, som
Kolbjörn Knudsen ger en sagolik gestaltning halvvägs
mellan Dovregubben och ett medeltida tiggarhelgon.
Hur pittoreska dessa personers mellanhavanden än
äro, så äro de bara krumelurer i marginalen till dramat.
Dess centrala tema är kampen om läroverkslärare
Pauls själ; eller rättare (kampen är ett för aktivt
ord) hans gradvisa förfall i ålderdom, kompromiss
och resignation, detta som på Ingmar Bergmans
kristligt konfessionella språk heter den andliga döden.
I första scenbilden se vi honom storma in som en
frisk fläkt med sin unga fästmö i mormoderns
åttitals-hem. Han är ännu i tjuguårsåldern och tror sig ha
upptäckt Gud som levande realitet och sin egen
kallelse att göra stora ting för honom författarvägen.
Hela denna scenbild, så full av charm och humor,
torde vara det ljusaste och mest förtjusande som
Ingmar Bergman skrivit. I den andra se vi honom
inför syndafallet, då den lede förläggare Erneman vill
ändra det kristliga slutet i debutboken av
"konstnärliga" skäl. Det är fästmön som får föra
ståndaktighetens och överjagets talan i denna moraliska
konflikt, fast hon annars inte hör till de troende. Denna
scen går i resonörstil med starkt kristligt färgad
terminologi — man skulle kanske gripa efter ordet
"longör", om man inte märkte att dialogen var så
oerhört hudlöst skriven, med var och galla. Så få vi
bevittna kapitulationspreludierna, se äktenskapet falla
sönder genom lögn och erotiskt dubbelspel — för
Bergmans moralistiska sätt att se tydligen en
konsekvens av förslappningen i kravet på ett livsverk —
och så äro vi framme vid den krönande scenen, Pauls
fyrtiofemårsfest på valborgsmässoafton, där domen
uttalas genom vännernas och den gamle judens mun och
den erotiska scenen med älskarinnan efteråt endast
understryker brustenheten. Det är en grotesk
stämning av ruin och nässlors blomning bland ruinerna, en
scen gjord med tjechovska medel och nära nog med
samma mästerskap — beklämmande men fascinerande.
Följer så epilogen, där Paul konfronteras med
ungdomen, dess hat, främlingskap och nya frågetecken.
Även den scenen är briljant i sin lakonism och
undvikande av varje patetisk överdrift, det senare ett
lovord som man sällan kunnat ge Ingmar Bergman.
Av alla de olika livsfriser som målats är denna en
av de bittrare. Man kan tycka att det måste finnas
ett slags pervers lust att inandas förruttnelse för att
stapla en så trist utveckling på en så skir ingress,
men så är det väl knappast, det hela är väl för
Bergman en imperativ angelägenhet och snarast ett försök
att besvärja trollet genom att nämna det vid namn.
Man erinras om det ideliga talet om ansvar hos
Sartre, som man tycker sig skymta i omedelbar
närhet, på andra sidan det kristna förhänget. Längre
bort i korridoren lurar Ibsen med den ideale fordring.
Anmälaren är djupt oense med Ingmar Bergman
i nästan allt det rör sig om. Jag tror inte att
ansvarskänslans överspänning befordrar
personlighetstillväxten och inte heller verket, snarare kväver den
spon-taneiteten. Jag tror inte på handlingens allena
saliggörande betydelse i livet, inte heller värst på
ungdomen, som kompenserar bristande överblick med
intolerans och självöverskattning. Jag tror inte på
6 BLM 1947 IX
769
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
