Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONISMEN OCH
LITTERATUREN
tida manliga andar, sådana som t. o. m. den
verklighetskära Geijer, syns ha varit böjda för
att ta saken på mer allvar.
Om sin syn på det i det här sammanhanget
centrala problemet, självälskarpredikamentet
som han inte förmår lösa med objektkärlek,
skriver Atterbom till sig själv (han var
tretti-fem år vid giftermålet):
I tjugo långa år, eller genom hela din ungdom,
vid vars skiljogräns du nu står, har du för Helgden
av Kärlekens idé fört en oavbruten invärtes kamp,
emot den mest retliga inbillningskraft, den mest
eldfängda natur — en natur som vid 35 års ålder är lika,
ja mera inflammabel än vid 14, 15, 16. — Ännu i 6,
8, 10 år skall den fortsättas, denna kamp, och på ett
fält, där de segrar, som du vann förut, äro tusen
gånger svårare att vinna. Den måste nemligen nu
fortsättas mot själva den hulda bild, som vill göra
dina forna drömmar om Kärlekens sällhet verkliga.
Den bilden var Ebba. Det var en svår
uppgift. Och likväl har man efteråt förklarat
Atterboms äktenskap som ett den tidens paradis.
Atterbom förde under sitt äktenskap dagböcker
som på grund av sitt innehåll hittills inte
kunnat publiceras. Den sexuella utloppsformen
fyllde honom ständigt med ånger. Samtidens
dom, både i etiskt och medicinskt avseende,
var sträng. "Ungdomssynden" var en dödssynd.
Det är samma problem som upptar Fröding
i hans brev till sin syster Cecilia. Och det är
det som är bakgrunden i Pontus Wikners
omständliga reflexioner i hans tal "Några drag av
kulturens offerväsen".
Själva tanken på denna sak plågar mig outsägligt,
emedan jag vet, att den förlåt, som den tanken i vilket
ögonblick som helst skulle kunna lyfta, gömmer bakom
sig outsägliga kval, kval, vilka icke bliva mindre
därför, att den konventionella anständigheten, som jag
förmodar i all välmening, låtit falla en förlåt framför
dem och låtsar, som de icke funnes. (Wikner.)
Och Wikner fortsätter:
Jag underskattar icke heller det kristna vardagsliv,
som närer sig med bön och fromma betraktelser: men
det upphäver icke naturen. Jag har, sannolikt mer än
de flesta, studerat ansiktsuttrycket hos dem, som upp-
givas vara kristna unga män i detta ords högre
bemärkelse, och jag har med sorg funnit, att mycket
få ibland dem äga den öppna frimodiga uppsyn, som
jag förmodar att det gudsbelätet människan borde
äga, och vilket jag förmodar fanns både hos Paulus
och Johannes. Nuväl, detta kan hava många orsaker;
men en mycket vanlig orsak tror jag vara den inre
konflikten mellan en outrotlig naturs dolda krav å
ena sidan och å andra sidan andens flämtande
försök att visa dessa krav tillbaka över gränsen mellan
det medvetna och det omedvetna, en gräns som de
i varje obevakat ögonblick äro färdiga att springa
över. —–För mitt här förelagda syfte har det
varit mig nog att påpeka, att bildningen sådan hon
nu är, kräver sina offer; och det menar jag att man
kan säga ja till även ur den synpunkten, att de
naturliga behoven och de genom kulturen framkallade träda
i konflikt med varandra.
I sitt ett år tidigare hållna tal till
studenterna, "Narkissossagan och platonismen", hade
Wikner varit inne på samma svåra frågor. Han
talar om förälskelsen i lidandet och om
kulturens sorger.
Men där det rätta själskvalet är för handen, där
är den lidande bunden vid lidandets innehåll med
hänförelsens band. Väl icke så, att han älskar själva
lidandet för dess egen skull, ty det gör ingen i
världen; men vad han med hänförelse älskar, det är för
hans uppfattning så sammanvuxet med lidandets
innehåll, att han icke mäktar skilja dem åt. Därför handlar
han så, som vore han förälskad i själva lidandet: han
jagar efter lidandets anledningar och tillfällen, såsom
om han letade efter villkoren för sitt liv. Var och en
må säga honom, att han handlar dåraktigt, och han
skall ibland kunna säga sig det själv; men gäller det
att söka taga avsked av lidandet, då grips han av
denna tanke: skall jag vara feg nog att icke med min
själ våga uppleta min kärleks föremål, därför att det
gömt sig i detta hölje av lidande? Och då är han åter
där, varest han får tillfälle att lida allra mest.
På tal om kulturens sorger framför Wikner
denna passus:
Den ädlare kulturens missgrepp — där ett
missgrepp är gjort — består emellertid vanligen just i
detta: att i urbildens ställe — som ju är en levande
verklig person — sätta den blotta reflexen av ens eget
för tillfället givna liv och så åt denna reflex giva en
fantiserad självständighet. Ju skönare denna reflex är,
desto starkare är frestelsen, desto djupare det lidande,
807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
