Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i sin säng och leker ihop vakna drömmar åt
sig. Inte om guld och gröna skogar utan om
hur han trollar sig ned på kaféet där hans
pappa sitter och super medan mamman ligger
och gråter över familjens elände. Han gömmer
sig under kafébordet och borrar hål i skivan
och sedan i brännvinsbuteljen, så att fadern
inte skall kunna supa mera. I en annan dröm
lotsar han fadern undan hans kumpaner upp
på spårvagnen och hem till familjen. Men det
är bara drömmar, och fadern kommer hem när
han har lust, full, pank och djävlig, mött av
moderns svordomar tills han dränker dem i sitt
råa famnande. Det är en sällsynt fin novell om
ett barns nöd i de vuxnas råa värld, och den
blir särskilt gripande därför att barnet ännu
inte är medvetet om sin nöd utan med sin
ännu oförstörda inbillning och leklust tråcklar
rörande drömmar av trasor.
Den andra ramnovellen heter "Vår nattliga
badort". Det är också ett slags dröm, men en
dröm utan subjekt eller rättare med det
per-sonlighetsutplånade subjekt som kallas "man".
Den börjar med beskrivningen av en badstrand
som ser ut som badstränder gör mest, fastän
iakttagaren framför allt lägger märke till allt
det skräpiga och smutsiga, människodjurets
spillningar i form av tomma konservburkar,
smörgåspapper och gulnade tidningsblad. Att
det inte är någon vanlig badstrand förstår man
när man förs upp i ett övergivet fyrtorn av
en fyrvaktare som heter Sisyfos och har en
obehaglig förmåga att avslöja den vackra
utsikten genom att peka på de vidriga, orenliga
detaljerna i landskapet. Sceneriet befolkas
sedan som i en Dardeltavla med viga pojkar
som till de blaserade badgästernas förnöjelse
dyker från en klippa ned i havet efter mynt
som kastas ut, varvid några spräcker skallen
och en spränger sina lungor. Den enda
räddningen undan smutsen och människoäcklen
som guppar omkring i vattnet på sina
uppblåsta gummidjur är att nattetid bege sig ut
till en obesudlad ö utanför kusten. På detta
avstånd blir kusten blott en kontur, kringsvept
av ren vind och över vilken man ibland kan
se ett stort eldsken när några avskrädesfiskare
tänt eld på en avskrädesbank för att bereda
sig ett fyrverkeri i sitt smutsiga jobb. Och då
kan vi känna hur smärtsamt vi ändå längtar
tillbaka till vår nattliga badort. Novellen är
alltså en surrealistisk allegori om denna smut-
siga värld, från vilken varken elfenbenstornet
eller den öde ön erbjuder någon verkligt
tillfredsställande tillflyktsort för den som t. ex.
inte kan låta bli att uppröras över hur de unga
och försvarslösa missbrukas och korrumperas
av de cyniskt brutala.
Egentligen handlar alltså ramnovellerna om
samma sak, fastän författaren i det ena fallet
använder sig av en liten fast scen med
naturalistiska dekorationer, i det andra fallet av en
surrealistisk vridscen med suggestivt eklärerad
rundhorisont. Genom hela novellsamlingen rör
han sig med imponerande säkerhet mellan
dessa bägge uttrycksformer, och det får väl bli
vars och ens ensak vilken sort man vill
föredra. För egen del har jag en benägenhet att
relativt snabbt tröttna på de kafkamässiga
drömallegorierna. Hur stimulerande det än kan
vara att lösa sinnrika gåtor och fixeringsbilder
slöar man lätt till i denna syrefattiga, doftlösa
atmosfär. Ingen dröm, hur sällsam den än må
vara, kan i intresse överbjuda ett stycke
verklighet, där konstruktionens skelett inte
framstår med naken plasticitet utan ligger inbäddat
i kött och blod. Novellerna i samlingens senare
parti lämnar mig alltså relativt likgiltig och
lyckas inte framkalla den isande skräckkänsla
som avses. Det gäller om sådana i och för sig
utomordentligt skickligt uppbyggda övningar
i Lagerkvists och Kafkas art som "Mannen
från Milesia", "Den dödsdömde" (urcellen till
dramat med samma namn), "Min son röker
sj öskumspipa" och "Mannen som inte ville
gråta".
En hybrid mellan den naturalistiska och den
stiliserade novellen, en vattendelare mitt i
boken, utgör "Den främmande mannen". Den
börjar så stilla med en vardaglig heminteriör
kvällen före en åsknatt och två makar som
blivit främlingar för varann utan att riktigt
veta hur och när. Författaren har roat sig, för
att använda ett inadekvat uttryck som nog dock
rymmer en nypa sanning, för man märker hur
skickligheten har kliat honom i fingrarna, att
ur detta främlingskap frambesvärja en
öververklig fantasmagori, en spökhistoria till
åsk-ackompanjemang som verkligen sänder
rysningar utmed ryggraden på en. Här ligger
Dagerman inte i lä för självaste Edgar Allan
Poe.
På gränsen mellan realism och surrealism
står också "Den hängdes träd", en av bokens
836
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
