Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN BLOM HÄLLER UT
— Nåå, Blom? ropade nu Räv-Hans. Blir
det nånting? Ska du inte ...?
Den yngre av bröderna fick napp — i
botten. Han slet och slet och svor försiktigt, som
om pappan funnits inte långt därifrån. Nix.
Han lade ner spöet på stranden och försökte
dra åt sig reven, rycka, slita, dra, lirka. Nix.
Han kavlade upp byxorna och kiev ut så långt
han vågade, tog sen reven och började lirka.
Nix. Då såg han sig om efter de andra. De
tycktes alla fullt upptagna av eget. Då slet han
åt sig reven i ilska, och, under över alla under,
fick både sänke och krok och mask med sig.
Då började han sjunga ...
— Har du napp? undrade Johan Blom så
ovetande som möjligt.
Hedkvist junior var förlägen och
undersökte masken och kroken omsorgsfullt, tog
fram maskburken och maskade på.
— Jag vet faktiskt inte va det var, sa han,
om det var napp eller inte.
Johan Blom pekade.
— Kasta bakom den där sten, ska du se.
Han kastade — och fick napp i detsamma.
Han drog upp en laxöring om två diss. Han
skrek:
— Nu börjar cirkusen, grabbar!
Och lyste som den pojke han ändå var.
Johan Blom strök kinden och suckade: han
hade velat vara i den andres kläder. Förstrött
tummade han än en gång på staken med
flugorna. Hans tankar var nu definitivt långt
härifrån.
Lindströms leende var pojkaktigt öppet och
runt som hans ansikte, ja, som hela hans figur.
Jag kände mig en smula illa berörd, för
Lindströms skrattande varelse formligen svor mot
de idéer den förfäktade. Den sa: "Det onda,
ser du Blom, det är själva grundnaturen hos
människan, det är det primära, det är det
verkligt sanna. Gosse — om människorna bara
våga släppa sina djupa instinkter lösa: vilket
sant blodbad! Hela jorden skulle bli ett
veritabelt Brunkebergs torg ..." Och detta
pojk-skratt till! Det hjälpte inte, att jag vred och
vände på problemet och lät honom förstå, att
människan ju ändå måste söka en sorts
anständighet, en sorts riktig kultur. Hans skratt bara
växte. "Anständighet! Kultur! Nej, far åt...!
Nej, gamle Johan Blom, det finns bara ett, det
är helvetet på jorden! Inse det — och inrätta
dig därefter. Du borde väl vara den förste...!"
Jag vet vad han åsyftade. Innan jag hunnit
hämta mig, upprepade han det med ord. "Först
barna, Sven och Lillan. Sen Annika. Erkänn,
att du inte skulle besinna dig, om du haft
den skurken i dina händer! Du skulle skjuta
honom, stöta kniven i honom, strypa honom —
inte sant. Denne lustmördare! Där har du
det verkliga beviset. Kokar det inte i dig, så
snart du tänker ...!"
Hans leende blev aningen platt, då jag
försäkrade, att jag ingalunda var hämndlysten,
att jag aldrig, aldrig kunde tänka mig döda
en människa, inte ens en som tagit allting
ifrån mig. Att det ju inte fick vara så, helt
enkelt, att denna rovdjursinstinkt, om den
verkligen fanns i djupet av oss, fick lov ta
överhanden nån enda gång. Att vi måste
tämja djuret — så att människan i oss
verkligen steg fram, hel och full och sann och
äkta. "Människan", sa jag, "är i alla fall
skapelsens krona och furste på samma gång,
hon måste lyfta sig över det rått djuriska!"
Det flata i hans skratt förvandlades till
nånting ganska försmädligt. "Du pratar som en
som diat sin mamma ända till mannaåren",
sa han. "Det värsta är, att du halvljuger. Jo —
för du ensam kan väl inte vara olik oss alla
andra — va? Förlåt att jag säjer det: men
tänk bara hur du gör, när du tar dö på
en fisk. Du slår den gång på gång i skallen
över en sten, så bion stänker. Är det inte
grymt, är det inte en sorts mord i det lilla?
Hur många fiskar har du mördat i dina dar?
Gosse: om det smällt den gången, hade du
blivit den perfektaste mördaren av oss alla,
den förebildlige soldaten! Ge dig fan på det!"
Nu påminde jag honom om, att han ju varit
ordförande i fredsföreningen. Hade han alltså
glömt allt, förkastat allt? Han bara log och
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
