Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Johannes G. Ekstrand: För två tungor. Dialog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES G. EKSTRAND
Hon: Vet ni hur man gör när man hoppar
av en spårvagn?
Han: Man hoppar framåt.
Hon: Nej, man gör det i början. Innan den
har gått för långt.
Han: Ni hatar mig. Det är för nästippens
skull.
Hon: Ni har hittat på något. Skynda er, ni
kan tappa det!
Han: Ni hatar mig för att jag har glömt
att säga något om er nästipp. Er nästipp som
är ert jag och ert liv. När ni är död faller
näs-tippen av er, eller strax efteråt. Kvar finns
bara ett hål med oregelbunden kant.
Hon: Ni talar om döden. Vad har jag med
döden att göra?
Han: Den har en hård skurborste då den
ska göra kraniet rent. Nästippen är det minsta
av det som ryker med. Men det är att den inte
längre finns som förstör skönheten.
Hon: Ett sätt är att läsa då man åker tåg.
Har ni ingen bok med er?
Han: Ni är min bok.
Hon: Och när en bok är läst?
Han: Då minns man den. Kanske.
Hon: Vad ska man med minnen?
Han: Minnen är som tuggummi. De räcker
länge, men de förlorar lite av smaken.
Hon: Och nu är det mig ni vill ha till
tugg-gummi ?
Han: Ni missförstår mig. Ni tar mig på
orden.
2
(Hon ser ut genom fönstret.)
Han: Ni ser något. Vad?
Hon: Jag ser våren. Den är grön.
Han: Ni förenklar. Ser ni inte att
halmstackarna är gula, att stugorna är grå och att
körsbärsträdens blommor är vita, vita och
mycket vita?
Hon: Hur kan det vara att ni vet så mycket
om våren? Ni ser inte så ut.
Han: Det finns böcker.
Hon: Böcker — om kvinnorna också?
Han: "Råmande som unga kor", står det
i dem, "tänder kvinnorna sin längtans offer
åt drängar, diktare och direktörer, men
be-väringen ålar ensam i gyttjan och lägger an
på bofinken två finger höger röd skärm."
Hon: "Två finger höger röd skärm", vad
är det?
Han: Inte vet jag. Det står så.
Hon: Tycker ni illa om kärleken? Ni talar
oskönt om den.
Han: Kärleken är som när syrsorna striglar
rakknivar på sommarkvällarna: ett gnissel att
höra, en jämmer att inte längre höra.
Hon: Kärlek är att finna vackert.
Han: Vad är vackert?
Hon: Det man har kärlek till.
Han: Den ormen bet sig i stjärten. Låt mig
försöka! Fråga!
Hon: Vad är kärlek?
Han: Ett klister, har jag hört.
Hon: Ni får en gång till. Vad är kärlek?
Han: Kärlek är ett tillfälligt upphörande
av äcklet mellan människor.
Hon: Vem älskar man?
Han: Den man vill bli älskad av.
Hon: Akta ormstjärten! Nu får ni fråga
igen!
Han: Vem älskar man?
Hon: Jag ska berätta det. Man älskar den
man vill ska säga ens namn. Då jag var
mycket ung och kär i en man, så var det
vackraste jag visste när han sa mitt namn.
Förnamnet, utan fröken och familjenamn. Det
var så naket, så oblygt, men det gick för sig.
Mitt namn var i hans mun. Jag ryste och det
var varmt inom mig och luften klingade.
Han: Låna mig ert namn! Jag ska vända
det en stund på tungan och ni ska få det
likadant tillbaka. Eller bättre. Jag ska sjunga det
för er i tre toner.
Hon: Vad bryr jag mig om era läten! Er
älskar jag ju inte.
Han: Varför inte?
Hon: Ni är skallig och självbelåten. Ni ser
gift ut. Hustrurna drar håret av sina män och
beundrar dem. Det vore bättre om de läte
håret sitta kvar och beundrade mindre.
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
