Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
i själlös lyxvåning och smaklösa kläder tills Hasse
dyker upp, alltjämt lika hygglig och försynt, för
att ta henne tillbaka. För att göra det hela mera
spännande har Ekman även i denna film saxat en figur ur
verkligheten i form av en demoniskt sadistisk
överläkare (Uno Henning), vars demoni dock inte riktigt
fastnat på celluloiden. Vad man noterar som särskilda
förtjänster i filmen är den utmärkta vardagstonen i
dialogen, Ekmans eget diskreta spel, Gunn Wallgrens
förmåga att hålla ihop en roll som egentligen inte
borde kunna hållas ihop, några scener i lätt parodisk
Fridas visorstil och den briljanta slutvignetten med
tebrickan. Det är som författare Ekman inte riktigt
håller måttet, hur skulle det vara om han och Mårten
Edlund slog sina inte längre alltför brådmogna huven
ihop?
Alexander Kördas nyinspelning av Anna Karenina
är en tämligen misslyckad film som man ändå vill
tillråda varje filmintresserad att se. En av
världslitteraturens stora passionshistorier har här förvandlats till en
gråtmild, trögflytande uppgörelse mellan två älskande
som lika gärna kunde ha varit Kameliadamen och
hennes Armand. Vivien Leigh är visserligen förtjusande
att se på och i vissa stunder älskligt rörande men hon
är så ängslig att falla ur rollen som tragisk femme
fatale att hon i längden blir ledsam. Som hennes
älskare Vronskij är Kieron Moore ännu mer
felplacerad och uppenbart illa till mods över sin hopplösa
uppgift. Men ointressant blir därför inte triangelhistorien,
eftersom den tredje parten, den bedragne Karenin, av
Sir Ralph Richardson görs till en fascinerande figur,
tydligt stiliserad även genom mask och dräktdetaljer
till en japansk samurai (är det en tillfällighet att även
Anna i vissa scener har något av geisha över sig?).
I grannskapet av denne Karenin som i upprörda ögon-
blick växer till en asiatisk demon krymper det
älskande paret ytterligare. Genom Richardsons starka
skåde-spelarpersonlighet blir Karenin huvudpersonen i
dramat men enligt manuskriptet är han det inte, och
denna brist i balansen får hela filmen att vackla. Hur
originellt och givande hade det inte i stället varit om
man utgått från förutsättningen att ge hela Anna
Karenina-tragedin från den bedragne mannens
synpunkt. Som det nu blivit kan man lugnt avstå från att
lidelsefullt engagera sig i kärlekshistorien för att i
stället avnjuta filmen som en bilderbok. När Duvivier
slår sig ihop med fotografen Henri Alekan och har
Kördas resurser för scenuppbyggnader och Cecil
Beaton till kostymtecknare har man rätt att ställa in
ögat på fest. Har överhuvudtaget någon vackrare film
någonsin gjorts? Det finns bilder så utsökta att man
hisnar inför skönheten. Och bilderna är inte bara l’art
pour l’art, de säger verkligen något väsentligt om
innehållet som inte människoskildringen förmår. Det
nedisade tåget som för Anna från St. Petersburg till
Moskva ger den ryska vintern i hela dess
urtidstrolsk-het och kan om man så vill fås att symbolisera Annas
situation i ett stelnat och förfruset äktenskap.
Venedigs ljusdruckna skönhet fångas i några böljande
vattenreflexer. Skuggmönstret av en gallergrind får
markera utestängdhet och en fuktdrypande
kullerstensgata blir plötsligt en förkrossande uppenbarelse av
storstadstristess och livsleda. Inuti dramat utspelar sig
ett annat drama, hemlighetsfullare men väsentligare,
och aktörerna i detta drama är inte människor utan
döda ting, interiörer, hästdroskor, tåg och gondoler.
Är det att se för mycket? Kanske, men som sagt en
möjlighet att avnjuta en film som annars skulle ha varit
ganska likgiltig.
Georg Svensson
NOTISER
Ett karakteristiskt drag i den litterära situationen är
benägenheten att ompröva äldre diktare av vilka några
efter en tids relativ glömska och nedvärdering
återinsatts i sina rättigheter och i vissa fall placerats högre
än t. o. m. av samtiden. J. Donald Adams i New York
Times Book Review erinrar om några sådana fall.
Under tjugutalet var det framför allt två diktare som
återupptäcktes: Herman Melville och John Donne
(den senares renässans bl. a. märkbar i ett otal motton
och titlar på moderna romaner, t. ex. For Whom the
Bell Tolls). Det mest påfallande exemplet under vårt
decennium är naturligtvis Henry James, som omgetts
med en enastående publicitet kring arbeten om honom
och nytryck av hans verk. Frågan är om inte nu solen
snart skall börja lysa även över en Henry James så
konträrt motsatt diktare som Rudyard Kipling. T. S.
Eliot redigerade nyligen ett urval av hans vers och det
verkar som om Somerset Maugham höll på med en
urval av hans noveller, enligt Maugham de bästa på
engelskt språk. Auden överraskade häromåret med att
välja och introducera ett urval av Tennysons lyrik,
som han visserligen delvis var rätt överlägsen emot men
som han samtidigt ansåg vittna om "det finaste örat
kanske hos någon engelsk skald". Stevenson har varit
våldsamt tillbakasatt men nu dagas det åter för
honom. En studie över honom av David Daiches har just
utkommit i serien "The Makers of Modern Literature"
på det avantgardistiska New Directionsförlaget.
Joseph Conrad hör också till de klassiker vilkas verkliga
storhet nu konstateras. Trollope, den viktorianske
underhållningsförfattaren, har åtnjutit en enorm
popularitet under krigsåren och tecken tyder på att hans
mästare Dickens likaledes håller på att återvinna sin
sagolika folkgunst. I vissa fall har väl dessa
renässanser återspeglats även i svensk bokutgivning och
essä-istik. Det gäller Henry James och Melville och i någon
mån Stevenson. En ny Dickensupplaga är under
förberedelse och en Kiplingupplaga kom för några år se-
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
