Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Författaren och friheten i det moderna samhället. En enquête med uttalanden av Sivar Arnér, Werner Aspenström, Arvid Brenner, Tora Dahl, Jan Fridegård, Folke Fridell, Eyvind Johnson, Thorsten Jonsson, Bertil Malmberg, Harry Martinson och Karl Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OCH FRIHETEN I DET MODERNA SAMHÄLLET
sionen är att fastslå ett oundkomligt tvång att
inskränka friheten, genom en mer väsentlig
målsättning som kunde göra det mänskliga
arbetet värdigare, gladare och mer vittsyftande.
WERNER ASPENSTRÖM:
Vi befinner oss nu i den kyliga förvirringens
fas, som utgör spelöppningen till ett nytt krig.
Att uttrycka detta faktum på ett mera snirklat
sätt, att blanda in ett "sannolikt" eller "kanske
inte" vore redan det ett självbedrägeri.
Uppdelningen av världen har redan börjat under
de två huvudmotståndarnas närgånget
intresserade ledning. Genom påtryckningsmedel av
olika slag (direkta militära aktioner, politiska
och ekonomiska infiltrationer, köpslående med
hjälpleveranser till utblottade folk,
diplomatiska varningar o. s. v.) försöker man utbygga
sina positioner och skaffa sig det bästa
strategiska utgångsläget. Walter Lippman, som i det
längsta lär ha trott på vissa möjligheter till
samarbete mellan de två stormakterna, har
i dessa sista dagar gjort en karakteristisk
hei-omvändning och förklarat att striden nu "inte
längre står mellan två ideologier, som försöker
värva de europeiska massornas röster, utan är
en kamp mellan två militära system för
positioner, som kan få en avgörande betydelse
i händelse av krigsutbrott". Det hör
naturligtvis till — och hur makabert välbekanta är inte
tongångarna — att samtidigt som denna
uppmarsch pågår blir de enskilda medborgarna
med jämna mellanrum strängt tillhållna att
"tro på fredens krafter".
Vidare måste vi räkna med att det tredje
världskriget kommer att börja med det, som
utgjorde den effektiva och overkliga
höjdpunkten i det andra, nämligen Hiroshima. Det
tjänar ingenting till att, av omtanke om våra
egna små räknetabeller, bortse från det som
öppenhjärtiga och skrämda experter själva
tillstår. Atombomben är inte bara ett nytt
stridsmedel bland många andra, den representerar
en alldeles ny dimension; en kvantitet som
efter känt dialektiskt mönster övergår i
kvalitet. Om både tesen, antitesen och syntesen får
sina kroppar förvandlade till pulver, då måste
det emellertid uppstå vissa praktiska
svårigheter för den s. k. världsanden att förverkliga
sig själv. Att sätta sin lit till F. N. anses ju
fortfarande vara en moralisk skyldighet, men
det är svårt att föreställa sig hur en
organisation som bygger på nationalitetsprincipen skall
kunna nå något resultat på de avgörande
punkterna. Till det som är avgörande måste man då
främst räkna bildandet av en världsregering
med omfattande exekutiva befogenheter och ett
kontrollorgan för de militära maktmedlen. Att
man hittills och under trettio år inte lyckats
beror inte bara, som man gärna vill föreställa
sig, på sabotage från några enstaka maktlystna
stater. Det är tydligt att ingen nation är beredd
ta risken att frivilligt uppge sin suveränitet
och överlåta sina militära styrkor åt en sådan
övernationell organisation. Ställt inför ett
exi-stentialistiskt val skulle förvisso även Sverige
välja de egna kavalleriregementena och den
egna nationalsången — även om några av
medborgarna av rent estetiska skäl skulle
anmäla en viss tveksamhet vad det gäller
sången.
Som det mest tragiska i den moderna
historien framstår nu arbetarinternationalernas
politiska misslyckande. Att den enda verkligt
fosterlandslösa klassen inte, medan tid var,
lyckades etablera det högre fosterland och
den högre solidaritet som den drömde om,
en hållbar intressegemenskap över gränserna,
ett internationellt maktblock som genom sin
nyckelposition och sin storlek skulle ha varit
en fredsgaranti och ett värn mot nationalistisk
aggression. Där fanns en gång sprängkilen och
den oblodiga möjligheten. Innan nu en
världsregering och en verklig internationell
gemenskap skall kunna komma till stånd, måste vi
tydligen passera genom ännu ett krig. Men
detta krig utgör samtidigt genom förekomsten
av de nya anfallsvapnen ett hot mot det funda-
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
