Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Margit Abenius: Lettiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
Raudives känsloskildringar har en ofta
storslagen kraft: storm och stiltje, sol och skugga,
ödslighet och fullhet, skyar och fridfull klarhet
växlar i det själens landskap vi blickar in i.
Ryskt, tänker man, men Raudives språk saknar
sinnesvärme, allt är spiritualiserat, överfört på
ett inre plan. Verkan är därför egendomlig.
Romanen saknar egentlig värme och den ger
ringa kunskap om den yttre verkligheten. Men
den har skönhet. Glimtar av en skönhetsvärld
dit diktaren lyfter oss på extasens vingar. Man
möter också en stilla vishet. Den urgamla
tanken på konstnärskapet som oifer, likaså
föreställningen om "den nakna människan"
som i ensamhet går att möta sin Gud, skymtar
i romanens poetiska symbolvärld.
Också i Raudives roman återfinner man
känslolivets förädling som ett tema; han tycks
här ha influerats rätt mycket av Zenta Maurina.
Men hos honom blir det ibland en renodling
av själfullheten för dess egen skull som nog
kan fjärma människor från varandra, likaväl
som närma dem till varandra. Dock,
känslornas överhettning balanseras hos författaren
även strävan till nyktraste enkelhet.
"Memoiren des Sylvestre Perkons" är ett
alltigenom lyriskt-subjektivt verk, en
sammansmältning av sagans romantiska anda med
intensivt dissekerande modern själsanalys. Det
skymtar i romanen olösta motsättningar,
svårförenliga ideal, som i förening med ett
hårdare grepp om verkligheten borde kunna skapa
äkta problemdiktning. I all högspänd idealism
uppstår ju gärna dubbelhet. Icke de sköna
orden och de ädla tankarna i sig är det
avgörande, utan den grund, den verklighet som
de bygger på. Icke känslointensiteten själv,
utan det som till äventyrs ligger bakom
intensiteten är det viktiga. Och enligt min åsikt blir
i romanen just detta bakomliggande inte
tillräckligt belyst. Det framgår till exempel inte
klart hur Konstantin Raudive uppfattar sin
hjälte som moralisk individ. Däremot framgår
det att han finner honom märklig. Och här
övertygar oss på sätt och vis författaren. Tv
även om läsaren inte alltid finner Perkons
märklig som människa, så blir man på något
hemlighetsfullt sätt övertygad om att hans
skulpturer är det, att de har ett stänk av ljuset,
en gnista av det mot äkthet och nakenhet
strävande, heliga allvaret.
Från min utsiktspunkt på fajakiska ön har
jag här av "lettiskt" tagit med bara det som
jag själv genom ödet har råkat sammanföras
med och som kommit inom mitt blickfält. Det
är mig icke obekant att många andra
framstående bärare av lettisk kultur nu vistas i vårt
land. Detsamma gäller helt säkert om estniska
och litauiska landsflyktiga. Vilket värde för
oss om vi på rätta sättet kunde sporra dem att
ge oss mer av sitt egna — besläktat med vårt
och ändå olikt vårt, olikt genom erfarenheter
och källor. Att de vinddrivna överhuvudtaget
fortsätter att arbeta på sitt språk, sin konst,
sin vetenskap och sin dagliga gärning är värt
beundran. Natten är svart. Man tycker att de
borde förlamas eller förfrysa i sitt inre. Men
kanske är det ångesten för det egna folkets
utrotning — och det mänskligas förintelse —
som tänder livets eld i dem. Också vi svenskar
håller på att lära oss darra:
Ach, ich ware längst erfroren,
Hätt’ ich Zittern nicht gelernt;
Danke, liebe Schicksalsmutter,
Das Du’s mich so gut gelehrt.
(Lettisk folkvisestrof.)
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
