Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
samma ressentimentskänslor som man kunnat
iakttaga hos folk som brutit sig ut ur
frikyrkliga kretsar. Miljön skildras sålunda som en
plantskola för treklövern
moralsadism-penna-lism-nazism, och det skall ingalunda förnekas,
att denna avskyvärda giftört ofta kan ha vuxit
på föregivet kristen mark.
Den möderne och effektive ynglingen U.
firar sitt inträde i skolan med en typisk
symbolhandling — han misshandlar en
kanariefågel till döds och blandar därvid exkrementer
och blod till en vidrig symbolgröt. Berättelsen
är överhuvud späckad med dylika, nästan
skolmässiga symbolhandlingar och
symboldrömmar. Den unge sadisten finner sin naturlige
partner i en masochistisk yngling, som älskar
att bli befalld och hunsad, och sin älskarinna
i dennes syster, en lätt modifierad Irma
Greese-typ, som svärmar för de starka männen och
njuter av att plåga de svaga. Dessa tre ta sig
för att tortera halvt till döds en värnlös kamrat
— den otäcka scenen har utformats till något
slags svart mässa eller helgerån mot
nattvarden — och till den vanmäktige åskådarens roll
tvinga de ynglingen F. Denne har genom
befängd uppfostran gjorts till ångestneurotiker.
Modern har i sitt allt uppslukande
ägandebegär till sonen framställt sig själv som
änglaren, fadern som djurisk, och hatet till fadern
har hos barnet förstärkts genom att han
bevittnat föräldrarnas samlag. Då dessa
omkommit vid en bilolycka får pojken ett svårt
skuldkomplex att bära på: han inbillar sig ha
mördat fadern, gorillan, som i nattens
skräckdrömmar ständigt förföljer honom. Emellertid
blir U. bedragen av sin väninna, som finner
en starkare partner i skolans rektor, en väldig
kraft- och kvinnokarl inför Vår Herre. U.
förbereder blodig hämnd men överraskas och
berövas sin revolver av F., som själv mördar
rektorn och flickan och därmed befrias från
sitt skuldkomplex; detta överflyttas i stället
på U., som befinns vara rektorns son och som
anger sig själv som mördaren. Den verklige
mördaren, hos vilken en utjämning ägt rum
mellan inbillad skuld och verklig, tvekar nu
inte längre att bli präst — de båda ynglingarna
ha liksom bytt själar.
Den rockad som berättelsen utmynnar i
förefaller mig vara av dubiös psykologi och
tvivelaktigt symbolvärde, men eljest kan man till
nöds följa trådarna i den avsiktligt
komplicerade och hårdknutna härvan, inte minst med
hjälp av Gides "Falskmyntarna", av vars
studier i skolpojkssadism författaren också
tycks ha dragit lärdom. Man vill gärna tro,
att det finns en kärna av smärtfylld personlig
upplevelse i boken, men denna är övervuxen
med modernistisk kunskapsuppvisning och
ännu osmälta litteraturintryck. Det hela har
blivit så överarbetat, att man tycker sig vandra
omkring i skämd och förtunnad
laboratorieluft. Den unge författaren kunde nog med
fördel ännu någon tid ha fått fortsätta sitt
vällovliga och tydligen både intelligenta och
intensiva experimenterande för skrivbordslådan
i stället för att redan nu framlägga så
provisoriska resultat inför allmänheten. Som det
nu är, vill man inte frånkänna boken
nyhetsintresse och en viss proportion psykologisk
sanning, liksom inte heller dess författare en
viss talang — låt vara en ännu hårt intrasslad,
inte frigjord talang. Vad månde bliva av detta
barnet? Holger Ahlenius
KARANTÄN, KAMP
OCH KANTIGHET
Maria Le Hardouin: Det svarta seglet.
Översättning av Eva Lundquist.
Panache-serien. Bonniers 1948. 7: 50.
Det skulle kunna finnas en hel del att säga
om Maria Le Hardouins bok "Det svarta
seglet", men om man ville fatta sig kort så
kunde man väl enklast karakterisera den med
adjektivet "intressant". Och varför den är
intressant är lätt att säga: den är intensiv,
den är personlig, den bjuder ställvis på mycket
skarpsinniga analyser och den skildrar
ovanliga förhållanden.
Boken innehåller förmodligen åtskilligt
självbiografiskt stoff. Det intrycket beror inte så
mycket på att den är skriven i jagform och
handlar om en ung kvinna som vill bli
författare och hoppas på att gå till eftervärlden
just med boken "Det svarta seglet" som på de
lidelsefulla tonfallen och intensiteten i
skildringen av de avvikande erfarenheterna. Man
blir övertygad om att Maria Le Hardouin
liksom hjältinnan i hennes bok är eller har varit
allvarligt sjuk, svårt handikappad, och att hon
har en brinnande ärelystnad. Författarinnan
frammanar bilden av en Marie Bashkirtseff.
Hon påminner också en smula om Emily
Brontë och till och med, hur underligt det än
kan tyckas, om Ernst Ahlgren. Bland
författarna för hon ibland tanken till den unge
Papini, ibland till Barbellion, han som skrev
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
