Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Gustav Sandgren: Småstad. Prosastycken - Fantasier om småstadens träd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÅSTAD
FANTASIER OM SMÅSTADENS TRÄD
Reinhold Ljunggren har målat en tavla av
Axbergs hörna i Trosa, med det sällsamma
äppelträdet som växt upp ur en äppelskrott
och fått stå kvar mot husets vitrappade vägg.
Polisen har inte tagit det, och
stadsplanenämnden och skönhetsrådet har betraktat det
med gillande. Detta träd är på något sätt
småstadens själ, dess historia är en historia om
tolerans och livsvilja och idyll. Trosa har
många träd, från de trädsyrener som man
kan se i mörklila blom från Systembolagets
fönster i juni — man kan stå där med litrar
under armen och se ut på dessa syrener, och
om det vore tillåtet och passande, kunde man
skåla i syrendoft där utanför och gå hem,
vacklande och salig av mörklila syren och
bitter träsprit — till de stora, sjungande träd
som kantar ån på båda sidor. Under ett av
dem har jag själv suttit en augustikväll och
kastat kräftskal i ån och lyssnat till tal för
Napoleon och snickar Hyman i Västerås
medan högt uppe i en grenklyka en melankolisk
katt satt och såg ned på det stoj ande sällskapet.
Men det är något milt och stort över
småstadens träd, de växer liksom upp ur
vemodsrik jord, små hemliga förbannelser har lika
ofta som urin vattnat deras rötter, och deras
bladskott har tittat in i människornas fönster
när de vajat i vinden, och de har sett
deklarationsblanketter sönderrivas under blek
ångestsvett och älskande par kyssas i en knarrande
soffa. Träden i en småstad får till slut ödets
prägel över sig, de står som bekräftelser
mellan människornas hus, upplever paragrafers
blomningstid och död och generationers
vaktombyte, de ser barnens utveckling, från
skoltidens skygga kurragömma till åverkans tid,
då oformliga hjärtan karvas i motvillig bark,
för att sedan sitta bortglömda och svartnade
medan inristarna är långt borta vid andra
hjärtan. Endast då och då händer det
vedgubben Y. att han i en gammal lönnstam eller
kärnrutten björk träffar på sina egna initialer
och alltför allvarliga löften, inristade för femtio
år sedan. När det händer, tittar han knappt åt
fenomenet. Det enda som kanske förundrar
honom är att han hann med så mycket snideri
i sin ungdom och att han ändå är ensam på
sin ålderdom, hustrun död och borta och en
son i Australien — liksom om alla sniderierna
i form av hjärtan varit en sorts besvärjelse
som skingrat hans kärleks resultat över den
lilla jorden och även under den.
Träden bär längtan till översinnlighet och
evighet mitt in i småstaden, där allting annars
är futtighet och nuets små besvär. Ett träd är
ju, alldeles som på en Ljunggrentavla,
någonting som börjar tjockt och plumpt nere vid
marken, men som ett stycke upp delar sig
i grenar och längre upp i kvistar och skott
som om det ville rinna in och försvinna i
himlens ljus. Ser man en kastanj mot solen en vår,
då knytnävsstora knoppar sväller i spetsen på
varje kvist, är det som om man såg in i en
avskild värld, kanske ett samhälle, och man
fattas lätt av beundran när man gör ett
överslag och finner att alla dessa stora knoppar
utgör grönt som borde väga många hundra
kilo om det plockades ner och lades på ett
lastbilsflak, och att till alla dessa svällande
och absorberande livshärdar går en sjudande
ström av säv och lösta jordprodukter genom
stammens huvuddel, eller rättare genom ett
tunt lager bark, och att strömmen där skulle
kunna liknas vid en vårälv och man borde
höra bruset inne i trädet om man lade örat till.
Detta att träden liksom försvinner i ljuset är
en ständig och levande sinnebild för
människorna som bor under dem och som då
och då kanske förmår dem att känna en
översinnlig rysning och betänka att de själva en dag
måste försvinna i ljuset som en trött ånga från
sina ådrors och hj ärnvindlingars trädkronor.
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
