Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Paul Lindblom: Författarna och fackfilosofin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL LINDBLOM
3
Det torde inte vara svårt att inse att den
utveckling inom filosofin, som här har
skisserats, inte har haft så mycket att ge
litteraturen. Utan betydelse har den dock inte varit.
Redan den kritiska attityden mot all metafysik
har utan tvivel drivit många författare över till
en rent negativ inställning till de s. k.
"världsåskådningsfrågorna". Men det finns också
positiva beröringspunkter. Språkanalysens strävan
harmonierar med den moderna lyrikens
hänsynslösa ansträngningar att tränga bakom alla
konventionella uttryck och finna nya, exakta
uttryck. Denna parallell får inte dras för långt.
Lyriken tolkar delvis ett annat innehåll än
filosofin och måste a priori räkna med att
uttrycken banaliseras och förslits och därför
oupphörligt måste förnyas, under det att
filosofins uppgift är att finna termer, som är
adekvata i den meningen att de kan användas
entydigt och korrespondera med de logiska
symbolerna.
Omedelbart syns inte heller dikten ha mycket
att hämta från en värdenihilist eller en
rättspositivist. Schiller och Tegnér kunde skriva
anslående dikter med ledmotiv från Kant, men
vad kan dagens diktare finna hos Hägerström?
Det avgörande är här naturligtvis vad man
anser vara diktens uppgift. De författare, som
inte vill förkunna och vägleda utan ställa
problem och riva sönder fördomar och
konventioner, har nog mer att hämta av Hägerström
än av Kant eller Boström.
Den moderna värdekritiken har också
stimulerat diskussionen om det är möjligt att skriva
en värderingsfri litteratur. Att diskutera detta
här skulle föra alltför långt. Hos författare
som Flaubert, Tolstoj och Joyce, där den
värderingsfria synen på människan (i vissa av
deras arbeten) är både eftersträvad och
uppnådd, blir det paradoxala resultatet att synen
på tillvaron i sin helhet blir så utpräglat
personlig. Å andra sidan kan diktare som
Strindberg och till och med Hjalmar Bergman med
sina högst personligt sedda människor ibland
ge en vision av att på något sätt föra läsaren
till en utsiktspunkt, där han kan överblicka
livet. Det som vinns i objektivitet från en
synpunkt förloras alltså från en annan, och
problemet om den värderingsfria dikten måste nog
spaltas upp i en rad delproblem, innan det kan
diskuteras med utbyte.
4
Historiefilosofin har inte heller
undslup-pit den närgångna granskning av
frågeställningarnas hållbarhet, som är karakteristisk
för modernt tänkande. De stora överblickar
över historien, som Hegel, Marx, Comte och
Nietzsche gav, kan fängsla på grund av
upphovsmännens fantasi och
kombinationsförmåga, men de måste på det hela taget betraktas
mer som historiediktning än som vetenskap.
Den moderna historiefilosofin har valt en
anspråkslösare uppgift, nämligen att granska
de historiska vetenskapernas metodik och
begreppsbildning. På detta område har troligen
nykantianismen gjort sin bestående insats —
ett av de viktigaste arbetena är Heinrich
Rickerts "Die Grenzen der
naturwissenschaft-lichen Begrilfsbildung", som kom ut 1896. Men
den okritiska historiefilosofin, som arbetar
med lösa analogier och som inte drar sig för
att förutsäga framtiden, har levt kvar. Första
världskrigets undergångsstämningar fångades
upp i Spenglers bok om Västerlandets
undergång, och det hjälpte föga att en rad
framstående specialister visade upp hur
ovederhäftigt Spengler använde sitt material —- kritiken
kunde inte i någon större utsträckning dämpa
Spenglers inflytande. Först när
undergångsfilosofen också visade sig vara en krass
maktfilosof, som med entusiasm betraktade Tredje
rikets väg mot kriget, blev man på sina håll
mer betänksam.
Sociologins snabba framsteg har emellertid
betytt en åtstramning. Sociologin vill arbeta så
långt som möjligt förutsättningslöst och
åstadkomma en exakt samhällsanalys. De metoder,
som den därvid använder — intervjuer, "case-
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
