Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM
filmen med dess rika typgallerier påminns man nästan
omedelbart, men samtidigt kan man också säga att
Blasettis stil i "Fyra steg i det blå" är en
komedivariant av Rossellinis stil i "Paisa". Man möter samma
känsla för nyanserna, samma konstnärliga balans och
historien berättas med en utsökt takt, varmt mänsklig
humor och mjuka övergångar mellan det mera
uppsluppna och den intima människoskildringen. I andra
händer kunde detta blivit något ganska tvetydigt och
schablonartat, men i stället har det blivit en av de
älskvärdaste och roligaste filmer man sett på länge,
fylld av en spontan och soldrucken hjärtlighet.
Samtidigt finns där något av stämningen från "Kort möte"
i skildringen av hur den uttjatade äkta
mannen-handelsresanden under ett par dar måste spela make
åt en ung övergiven flicka som är med barn och som
under en tåg- och bussresa korsat hans väg. För henne
blir detta korta möte en räddning från förtvivlan, för
honom en ljus och vacker episod, fyra steg ut i det blå.
Sent skall man glömma den mustiga och ypperliga
skildringen av tågresan eller bussturen genom det
soliga italienska landskapet med en nybliven fader vid
ratten och bussen full av de mest särpräglade och
festliga typer, på vilka vinet lossar tungor och hämningar!
Den senare delen av filmen är ett stycke
utomordentlig miljö- och människoskildring från den italienska
landsbygden och även där bildar en rad sällsport
levande typer (farfadern!) bakgrund till de två
huvudpersonernas lågmälda historia. Fotot bidrar till att ge
filmen dess ton av läckert artisteri mitt i det ofta
ganska burleska och Gino Cervi och Adriana Benetti
övertygar helt i huvudrollerna. I myllret av biroller
fastnar man väl främst för tågkonduktören och
farfadern.
Jean Stelli hör inte till de främsta namnen i fransk
film, men Kvinnan på nattexpressen visar i varje
fall, att han är en utmärkt personinstruktör även om
hans sinne för det filmiska brister emellanåt. Spelet
är filmens största behållning, och Claude Dauphin och
Hélène Perdrière gestaltar med inlevelse ett par
människor för vilka man hela tiden hyser ett starkt intresse.
Upptaktens mord pekar mot en thriller, men
fransmännens intresse för människor tar överhanden och
det blir i stället en psykologisk skildring av mördarens
liv tillsamman med den kvinna han i förstone fruktar
bevittnat mordet. Detta liv får sin bestämning dels av
hans egna allt starkare skuldkänslor, dels av kvinnans
slitning mellan kärleken och sin konst (hon är pianist).
Trots filmens ibland alltför utpräglade förkärlek för
dialog fängslas man av dess dröjande vid ansikten,
dess tillvaratagande av de små detaljerna och
kontrasterandet mellan ett vanligt banalt äktenskap och deras
eget. Även den ganska våldsamma upplösningen av
konflikten gör ett äkta och övertygande intryck: en
dag måste den hårt spända strängen brista. Vägen
därhän är både dramatisk och bitvis intensivt levande.
Den levande gestaltningen är däremot vad man mest
saknar i filmversionen av Miller’s pjäs Alla mina
söner. Problemet i denna — hemmafrontens
business-mentalitet contra frontuppoffringarna — kunde, rätt
behandlat, ha gjorts ytterligare accentuerat på film.
I stället har konflikten blivit mattare och livlösare.
Filmen är nästan en kopia av scenversionen —
mestadels fotograferad i halvnära dialogscener — utan att
man tagit hänsyn till de stora möjligheter i fråga om
dramatisk fyllighet som filmkameran erbjuder.
Ideligen omtalas sådant man i stället borde fått s e.
Miljön — hemmet, grannarna och staden — får aldrig
klinga med på det riktiga, atmosfärskapande sättet.
"Alla mina söner" är nog ambitiöst tänkt och
underlaget rör sig ju med nutidsmänniskor och
nutidsproblem, men gestaltningen griper aldrig.
Radioteaterns föreställning var filmen mycket överlägsen i det
fallet. Inför den senare sitter man likgiltig, den
saknar rytm och liv.
Kriget är bakgrund även i den engelska Under
jorden, som berättar om sabotageverksamheten i
Belgien. Något påminner den till ämnet om den
amerikanska "13 Rue Madeleine". Den är dock mera
dämpad än denna, har inte dess hårda och rappa stil med
"action" till varje pris, utan ger sig tid att flytta över
intresset på människorna och har blicken öppen för
det individuella. Däri, i den typiskt engelska
frasfriheten och i den nyktra sakligheten, som inte
överbetonar thrillermomenten, ligger filmens största
behållning. Den behandlar ett autentiskt stoff och måste
därför räknas till de dokumentära engelska spelfilmerna,
men någon särskilt märklig produkt är det inte.
Charles Crichton, som man minns från bl. a. ungdomsfilmen
"Joe och gänget" har regisserat sakligt och
omsorgsfullt och man fäster sig vid en rad utmärkta
skådespelarprestationer: John Slater som den heroiske men
ganska bortkomne Emile, Simone Signoret i den
kvinnliga huvudrollen och Robert Beattys tolkning av fader
Philip. Hugo Wortzelius
Farrebique. Scenario och regi: Georges Rouquier.
L’Écran Frangais och Les Films Etienne Lallier.
Den första egentliga franska dokumentärfilmen,
"Farrebique", föregås av ett stort rykte när den nu
sent omsider tagits upp i Stockholm. Den har bl. a.
vid filmfesten i Cannes fått den internationella
kritikens enhälliga Grand prix. Ryktet har inte överdrivit,
"Farrebique" hör till de filmer man skall minnas och
dess värde som dokument förefaller outslitligt. Den
som gjort denna film, f. d. typografen Georges
Rouquier, har gått till verket i avsikt att skapa ett stycke
omutlig sanning utan några som helst inslag av
publik-friande romantisering och fiktion. Han har velat skild-
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
