Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
en morgonpromenad till gölen och sig själv
ovetande kommer tillbaka som spöke efter att
ha varit drunknad i tre år, blir genom den
ljusa, daggiga stämningen av sommarmorgon
en bild av den främlingskänsla man ibland kan
erfara i välbekanta omgivningar.
Marknaden för noveller tycks nu ha blivit
något bättre, och man skulle verkligen önska
att detta kom Nissers nya bok till godo.
Nisser framträdde som lärjunge till de
hårdkokta, men framför allt till William Faulkner.
Kollektivanslutna till gruppen Caldwell, Cain
& Co. var däremot (enligt deras egna
proklamationer) en kortlivad grupp som kallade
sig vitalisterna och framträdde med egen
föredragshållare och allt. Dit hörde Sven Forssell,
som nu efter lång tystnad återkommit med
novellsamlingen "Syrsorna i St. Florentine".
Det är en ganska tunn bok, ur flera synpunkter,
men bitvis bra berättad på ett språk där
den sentimentalitet, som döljs i det hårdkokta
maneret, dock kryper fram en smula ofta. Den
är emellertid högst olik t. ex. Forssells furiösa
bravurnummer "Förbarma dig över oss", som
likt de flesta berättelserna i den nya boken
skildrade en person, som drack och fuskade sig
undan livets och sina närmastes krav, men med
en helt annan entusiasm för förfallet.
Huvudpersonen i den rapsodiska roman, som dessa
noveller kan sägas bilda, ursäktas inte och
glorifieras inte heller. Hans bedrägerier utförs
inte i något förskönande raseri, utan bottnar
i psykiska lakuner. Han ägnar sig en smula åt
självömkan, men de falskt skärande
omvändelsetoner som avslutade "Förbarma dig över
oss" finns inte här. Huvudpersonen ger sig av
till Främlingslegionen, som skildras i några
inferno avsnitt. Man får veta vad han ser där
och att han tänker rymma. Hur det sedan går
blir en annan historia.
Även Forssell har alltså hunnit ett stycke från
sina tidigare ideal, och även han har vunnit
på den saken, så mycket kan man alltid se av
denna lilla bok. Åke Runnquist
BYGDEFILOSOF
Olle Svensson: Malvi och jag. Natur och
Kultur 1948. 7: 50.
Olle Svensson är ett namn som dyker upp
här och där i pressen, med stillsamma
betraktelser över kulturproblemen. Han har ett
välgörande flåsfritt sätt att tala om dem, en lugn
och avspänd ton som vädjar till läsarens upp-
märksamhet i stället för att kommendera den.
Han kommer med en oförvillad och saklig och
i ordets bästa mening enfaldig vilja till
uppriktighet, som kan få även de mest tränade
diskussionsekvilibrister att ett ögonblick inbilla
sig att dessa frågor verkligen angår dem. Det
är en röst, som man ogärna skulle sakna i
debatten. Han har i år också givit ut en roman,
sin tredje, som heter "Malvi och jag"; det är
emellertid inte så mycket en roman som en
lång essay, där det är en människa och inte
ett mera abstrakt problem i centrum, men där
det fortfarande är dissektionen, den så långt
möjligt sannfärdiga beskrivningen, som är det
väsentliga, inte en framåtgående handling.
I den mån det finns en handling i boken
utspelas den under en lång regnlös sommar och
en kall, ruggig höst, och hur en bit av
Bergslagens natur skiftar i dagar och nätter under
den tiden beskrivs i korta, suggestiva avsnitt,
som är små mästerverk både av iakttagelse och
språkkonst. För allt vad naturen har att ge
finns det hos Olle Svensson en stillfärdig och
tacksam känslighet, som inte på något sätt är
vanlig. De stora skogarnas ensamhet, där
huvudpersonen i den här boken är uppfödd,
har gett inte bara honom men också hans
skildrare ett djup fång av den visdom, som
man inte lär sig på stadsgator och bussleder.
Den utgångspunkten är hans styrka, och det
är också den som gett honom hans klara
barnsliga blick på de idékomplex och
tankebyggnader människorna i bussarna och på gatorna
har byggt upp åt sig.
Som bussmänniska låter man naturligtvis
inte bli att påpeka, att det är där Olle
Svenssons begränsning också ligger. Särskilt i en så
lång och ambitiös diskussion som i denna bok
märker man den till slut tröttsamma frånvaron
av varje anknytning till kulturtraditionen, till
idékomplexens egna och komplexa historia.
Det går inte att komma så fort fram, när man
måste bygga upp allting själv från början, och
det blir en hel del sagt då, som både är bättre
sagt och bättre motsagt många gånger förr.
Det blir en intellektuellt mycket instängd
horisont i den här sortens
bygdefilosofsfunde-ringar. Det blir kantigheter, som aldrig slipas
av. Ett redbart och allvarligt uppsåt är inte
alltid nog för att reda ut stora och subtila
sammanhang, och det intryck man tar med sig
från Olle Svenssons funderingar är också inte
av någon ökad klarhet men av ett mycket
sympatiskt sätt att med existerande medel söka
efter klarhet. Kerstin Anér
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
