Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Filmrecensioner - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
törsten och sina tyska slavdrivare. Hade filmen som
helhet ägt samma kraft och äkthet i ämnesuppfattning
och bildkomposition skulle den utan tvivel ha blivit ett
mycket väsentligt och minnesvärt verk. Svagheten hos
den är emellertid att man inte koncentrerat sig på en
realistisk skildring av nazisternas judedeportationer
och koncentrationsläger utan sökt sammansmälta
denna med en modern variant av myten om den vandrande
juden. Avsikten har givetvis varit att genom detta
grepp på ämnet ge den tyska rasförföljelsen ett
fördjupat perspektiv. Ambitionen har emellertid på ett
ganska olyckligt sätt klavbundit både regissör och
skådespelare. Bl. a. har detta resulterat i att filmens
huvudroll blivit en krystad och tom skrivbordsprodukt,
som inte förmår fängsla åskådaren.
Ointressant är filmen ändå inte, och i första hand
riktar sig intresset mot det som antagligen av filmens
skapare avsetts som enbart en bakgrund till
huvudpersonens reaktioner, nämligen
koncentrationslägermiljön. Denna återges med ett indignerat patos och en
fyllighet, som gör bildföljderna slagkraftiga och
vibrerande av liv. Här känner man att regissören varit
engagerad i stoffet, vilket inte alls är fallet i upptaktens
reinkarnationsavsnitt eller den dubiösa återblicken till
Jerusalem vid tiden för Kristi korsfästelse.
Hugo Wortzelius
Berlin Express (Berlin express). Produktion: Doré
Schary (RKO). Manus: Harold Medförd (efter en
story av Curt Siodmak). Foto: Lucien Ballard. Regi:
Jacques Tourneur.
Berlin Express är i första hand avsedd som
underhållning och i det väsentliga upplagd som en thriller.
Det som gör den intressant är emellertid de tydliga
försöken att jämsides med den spännande handlingen,
ofta överraskande turnerad, söka fånga något av de
stämningar, som varit och fortfarande är aktuella i ett
ockuperat Tyskland, där cigarretten förblivit den
säkraste valutan.
Filmens tendens kan sammanfattas i en av repli-
kerna : "En dag får vi hoppas människorna förstår, att
även freden är ett kristillstånd, som kräver enighet."
Men denna tendens skildras snarast skeptiskt.
Framför Brandenburger Tor skiljs de tidigare genom
omständigheterna samarbetande representanterna för de
olika ockupationsmakterna och försvinner -— om än
med en vinkning till varann — in i var sin zon. En
glimt av hopp finns det dock kvar för filmens
enhetssträvande tysk, som ensam står kvar på den stora
öppna platsen. Slutscenen klingar ut i ett kanske, men
filmens allra sista bild visar en invalid, som på sina
kryckor vandrar fram under Brandenburger Tors
kolonner.
Dialogens högaktuella anspelningar och "de fyra
storas" halvt gemytliga, halvt arroganta munhuggning
ger historien en viss makaber tjusning. Man beklagar
bara att fördelningen av positiva och negativa drag
understryker att filmen är amerikansk och ett annat
störande moment är den alltför ofta anlitade
speaker-rösten. Miljöerna är bildmässigt väl tillvaratagna och
deras äkthet — filmen har till stor del spelats in på
platsen — bidrar i hög grad att ge bilderna en
gripande och kuslig karaktär. Det vimlar i filmen av
karakteristiska och karakteriserande detaljer, inte minst
ur bildsynpunkt: från det med avsikt bombskonade
I. G. Farben i Frankfurt kastas man över till den
ruinhög, som en gång var "Der Römer", och statyn av
rättvisans gudinna får bitande ironiskt avteckna sig mot
en bakgrund av "1940-talsbarock" — en makabert
ödslig ruinöken, där dock, trots allt, liv fortfarande
leves i källarhål och ibland jazzmusiken tränger upp
på "gatan".
I fråga om skådespelarprestationer kommer jag för
egen del att längst minnas Reinhold Schunzels lilla
biroll — den av kryptonazisterna vilseledde, fysiskt
och psykiskt torterade D:r Walther, som mitt i
katastrofen krampaktigt försöker hålla kvar en skärva av
förgången lycka konkretiserad i ölkrusets speldosa.
Den spröda melodien — Gaudeamus igitur — skär
som ett knivskarpt hån genom scenerna.
Hugo Wortzelius
NOTISER
Eliotlitteratur
Den som vill veta något om årets nobelpristagare har
många volymer av skiftande art att välja på. Den
utförligaste och bästa studien är nog fortfarande F. O.
Matthiessen: "The Achievement of T. S. Eliot", som
nyligen kommit i ny, utökad upplaga (Oxford
Uni-versity Press. New York. $ 4.00). Matthiessens
undersökning av Eliots lyriska och kritiska grundprinciper
bildar bas för de flesta senare skriverier i ämnet, de
må erkänna beroendet eller ej. En mer lättöverskådlig
volym, som i uppsatser av skilda författare behandlar
skaldens huvudverk är "T. S. Eliot. A Study of His
Writings by Several Hands", redigerad av B. Rajan
och utgiven som n:o 3 av kalendern Focus (Dobson.
London. 7.6). Där finns också en användbar
bibliografi. Nyligen utkom i U. S. A. en ansenlig
samlingsvolym med titeln "T. S. Eliot. A Selected Critique"
(det är på den John Hayward syftar i början av sin
artikel i detta nummer). Ett stort antal uppsatser av
olika kritiker har där tryckts om och dessutom finns
en bibliografi över det mesta som skrivits om Eliot på
engelska. Redaktören heter Leonard Unger (Rinehart.
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
