Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hanserik Hjertén: Flickan från Tebe. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLICKAN FRÄN TEBE
med huvudet vilande mot ryggstödet. De gula
betarna gled där uppe, gled och gled, kallt,
stridslystet, i en djungel av mjuka
madonnaleenden som cirklade ner under parkens
trädkronor.
Han vaknade av de tunga slagen och såg på
sin klocka. Tolv. Frysande reste han sig. Han
hade svårt att göra sig fri från sömnen, och
det slog honom att det egentligen varit så de
sista dagarna.
Någon ropade. Bertholds breda ansikte dök
fram, de var fyra, en grabb till och två flickor.
Du är ute och stryker, sa Berthold. Vi kommer
från en grabb som gissade rätt i dag. De
skrattade snabbt. Dag såg på dem. Om de ville
komma upp till honom ett tag? Han var ensam
i hela våningen. Lite kunde han väl bjuda på.
Det började regna. Han njöt av att känna
ansiktet bli vått. Stad, tänkte han, stad i regn!
Vad är din glädje mot vår overklighets
triumfer?
Först inne på rummet, i det skarpa ljuset,
gjorde han upptäckten. De hade presenterat
sig för honom. Hon hette Lilian, la sin magra
hand i hans. Han såg det först på hennes
leende. Det var lite snett, fördjupat i
mungiporna. Häpen såg han på tavlan som stod
kvar mot bokhyllan.
Så du ser ut, pojk! sa Berthold och vräkte
sig bakåt i fåtöljen. Han log och kände
skäggstubben, den blågröna, insjunkna huden under
ögonen. Händerna, han gömde dem i fickorna,
men de var smutsiga. Han njöt av alltsammans.
Ja, sa han och såg på flickan. Hon hade
mittbena och rökte en lång cigarrett. Lilian.
Ja, så var det ju. Så måste hon ju heta. Att
han inte förstått det! Triumfen steg. Lilian,
tillsammans har vi rest, och våra kärleksnätter,
vem kan ta ifrån oss dem? Regnet föll mjukt
mot fönstren. Utanför den ljusdränkta grottan
i världens mitt hörde han havet röra sig, tidlöst
mellan väggarna och tingen. Han var trygg.
Jag minns, sa Berthold, när du var
inackorderad här och tog studenten. Nu är det ett
år sen. Fan, fan, fan vad tiden springer!
Ja, nickade den andre pojken.
Fint att du får bo här. Var är Samanders?
Landet.
Och Hans är fortfarande i utlandet. Djävla
kis. En del hinner med mycket, förbannat
mycket, och en annan ...
Man ska leva medan man är ung, sa den
andre. Leva, det är modellen!
Dag gick fram och lyfte upp tavlan. Se här!
sa han. En underbar flicka, inte sant?
De betraktade den noga. Kanske var den
lite för djärv. Ja, sa Berthold, den är fin.
Men ser ni då inte! utbrast han otåligt. Hon
är ju lik — hon är ju lik ...
Ja, sa den andra flickan. Det är ju Lilian!
Att jag inte såg det mesamma.
Lilian, sa Berthold. Ja, naturligtvis, det är
ju klart!
Han såg triumferande på dem.
Har du henne här inne? sa Berthold och
kluckade. Det vete fan ..., han sneglade mot
Lilian, vad tror du han skulle säja om det?
Tja, sa hon och verkade road.
Dag såg leende på tavlan. Så blev han
medveten om nånting. Han for med blicken mellan
Berthold och Lilian.
Vem då?
Hans naturligtvis! sa Berthold.
Lilian drog ett långt bloss på cigarretten och
betraktade förtjust tavlan. Munnen, sa hon,
munnen är bra. Tänk att han aldrig visat mej
den där. Har de satt upp den nu?
Hans? sa Dag.
Det tänkte jag inte på! sa Berthold. Du har
ju inte varit i stån på länge. Det tänkte jag
verkligen inte på.
Så att.. .
Hasse och Lilian har kilat stadigt sen i
höstas.
Nå ja, vi var ute ett par gånger vintern
före, sa Lilian. Men det var så lite. Tänk att
han kom ihåg!
Det ringde på dörren. Dag ställde ner tavlan
på golvet och tumlade ut. När han öppnade
den höga, vita dörren såg han in i Rolands
ansikte.
Får jag komma in?
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
