- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
10

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hanserik Hjertén: Flickan från Tebe. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HANSERIK HJERTÉN

hav. Hon log lite snett. Hon hade en grön ton
vid ena mungipan. Håret var rött, svallande,
blommande rött. Försiktigt tog han henne i sin
famn och bar in henne i rummet. En svag
spänning kröp inpå honom. Han ställde henne
mot bokhyllan, mittemot sängändan. Så klädde
han av sig och kröp ner mellan lakanen. Satte
sig upp igen och släckte ljuset. Billyktor sände
ibland in sina flämtningar och fick
flickansiktet att skimra i ett glidande mörker.
Fönsterbågarna cirklade som fantomer bakom
de vita rullgardinerna. Han kände hur hettan
och yrseln smög uppför kroppen. Något han
grubblat på förut när han brukade betrakta
henne i skymningen stod plötsligt klart. Hennes
ansikte var en mumies. Ja, sa han, att jag inte
tänkt på det. Så måste det ju vara! Flickan,
sa Hans, är ur min fantasi. Han strök sig över
ansiktet. De hade sänt varandra sina färger.
Hon kom ur samma impulser som fått dem att
tillsammans drömma om den osedda världen.
Nu var han ensam, inkrupen i storstadsnatten.
Men han kunde äga de långa avstånden med
sin kropp. Det sneda leendet kom ända fram
till honom. Trött men triumferande, med
pannan lätt snuddande vid täcket, hade han henne
plötsligt och tillfredsställde sitt begär.

Han låg länge den följande morgonen. Med
sömnen i ögonen kravlade han sig upp och
ringde till arbetsförmedlingen. De sa att efter
vad det syntes i framtiden: nej. Han höll luren
en stund i handen, som att hålla i ett
rockskört. Dag efter dag satt han och såg ut genom
fönstren. En fredag hörde han studentsången.
Han rusade ner på gatan och följde dem upp
till borggården. Förvirrad såg han sig
omkring. Grupperna upplöstes och sjönk bort i
gatans solvindar. Febrilt tryckte han sina
hand-flator och fingrar in mot ögonlocken och kände
blodets stinna andhämtning. Ingen han kände
var med, också ett år sen han tog sin egen, och
i övrigt: han hade alltid sökt de äldre.

Han gick hem igen till rummet. Resten
av dagen låg han med en våt handduk över
ansiktet. När kvällen kom, kom hungern. Han
brydde sig inte om det. Nog för han hade

pengar. Mer skulle det bli. Mer, mycket mer.
Han såg dem: bronssolar och silversolar,
snurrande helvetiskt i rymden, nära, härligt nära
varandra, en exploderande, silverbrinnande
supernova, Buffon ... Kant-Laplace ...

Han vaknade och det var halvmörkt i
rummet. Armbandsuret visade på halv nio. Kanske
kunde han inte röra sig. Musklerna kittlade
av slapphet. Med ansträngning frigjorde han
sig ur inbillningen och satte sig upp, tände
en cigarrett och lyssnade ut mot gatan.
Färglösa ljud klättrade över murarna. En cykel
skramlade nedåt ån, blundande bilhjul vände
i skymningen runt gatlyktorna. Han kände på
hakan. Den var småsträv.

De stora rummens tomhet susade mot honom.
Det var ett tungt hav som rörde sig där ute.
Han såg flickan, linjerna flöt ut och han bara
anade hur de brann i dunklet. Men ansträngde
han sig framträdde hon tillräckligt klart för
att han skulle kunna äga henne, gång på gång,
tills han våt av svett sjönk ner mot kudden och
kände hungern återkomma. Någonstans i huset
sjöng man. Gaudeamus igitur . .. Rytmerna
eggade honom, han kände triumfen tömma sin
spektrumskimrande skål i kroppens
innandömen.

Cigarretten brann in i tummen. Beslutsamt
gick han ut på toaletten, sköljde av ansiktet en
smula och lämnade våningen. På flera gator
såg han öppna fönster i ljusa, vibrerande
festvåningar, silhuetter satt uppflugna och lät
orden regna ner över honom, liksom doppade
i bålar och smaksatta med konfekt och turkiska
cigarretter. En och annan som kände igen
honom ropade:

Är du i stån? Sjung för fan, Dag, sjung!

Ja, skrek han tillbaka och vinkade. Så
uppslukades han av gatans mörker tills nästa
ljusflod störtade ner över honom.

Å, stad, tänkte han. Vad är dina döttrar
mot våra drömmar som sakta blir verklighet!

Domen reste sig plötsligt framför honom.
Han såg upp mot tornet. De förgyllda visarna
glimmade svagt, darrade utan att få fasta
konturer i mörkret. Han halvla sig på en bänk

10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free