- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
30

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gotthard Johansson: Strindberg och konsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GOTTHARD JOHANSSON

berör Manet och Bastien-Lepage och kommer
till den fullt riktiga slutsatsen, att det är Puvis
de Chavannes, som är Gauguins närmaste
föregångare.

Det var till Puvis de Chavannes, som mina tankar
gingo i går kväll, när vid mandolinens och gitarrens
sydländska toner jag betraktade väggarna i Er ateljé
med deras virrvarr av soliga tavlor, som förföljt mig
i natt under min sömn. Jag såg träd som ingen
botanist skulle kunna känna igen, djur, som Cuvier
aldrig drömt om, och människor, som blott Ni har
kunnat skapa.

Ett hav, som skulle rinna ur en vulkan, en himmel,
i vilken ingen Gud kan bo. "Min herre" (sade jag
i min dröm) "Ni har skapat en ny jord och en ny
himmel men jag trivs inte i Er skapelse, den är för
solbelyst för mig, som älskar le clair-obscur. Och
i Ert paradis bor en Eva, som inte är mitt ideal, ty
jag har verkligen, jag också, ett kvinnligt ideal —
eller två."

Men så kommer, efter ännu en utvikning till
Puvis de Chavannes, konklusionen:

Nej, Gauguin är inte danad av Chavannes’ revben,
ej heller av Manets eller Bastien-Lepages. Vem är
han då? Han är Gauguin, vilden, som hatar en
besvärande civilisation, något av Titanen, som,
avundsjuk på skaparen, på lediga stunder gör sin egen lilla
skapelse, barnet, som tar sönder sina leksaker för att
göra andra av dem. Den som förnekar och trotsar,
föredragande att se himmeln röd hellre än, som
massan, blå.

Minsann förefaller det mig, sedan jag skrivit mig
varm, att jag börjar få ett visst begrepp om Gauguins
konst.

Det måtte också Gauguin ha ansett, ty han
skrev: "Jag mottog i dag Ert brev, det blir
företalet till min katalog." Och det blev det.

Man har, när man läser detta brev, en känsla
av att Strindberg inte riktigt vet, om han skall
avböja eller acceptera Gauguins konst. Liksom
då han tjugu år tidigare ställdes inför
impressionismen — som då var lika ny som Gauguin
1895 — argumenterar han mot sig själv. Det
är naturligtvis i någon mån ett stilistiskt
konstgrepp, men säkert också uttryck för en inre
osäkerhet.

Avböjandet av Gauguin är klart nog och
kan knappast förvåna hos en man, som ännu

på gamla dar kunde upprepa, att han ansåg,
att Manet måste haft fel på ögonen. Men
samtidigt har han — precis som i fråga om
impressionisterna — med sin intuitiva skarpblick sett
var det väsentliga låg i det nya. Han insåg
det i själva verket vida klarare än de svenska
konstnärer, som vid samma tid läto sig
påverkas av Gauguins — och som det på sista
tiden visats också van Goghs — artistiska
uttryckssätt. Han förstod, att Gauguins
Söderhavsromantik var den första vågen i den
primi-tivism, som sedan i det ena böljeslaget efter
det andra skulle skölj a in över europeisk konst
och kultur. Vad det svenska
stämningslandskapets skapare, en Karl Nordström och en
Nils Kreuger, tillägnade sig hos Gauguin och
van Gogh var en konstnärlig metod — eller
bitar av en konstnärlig metod — som de
använde för att uttrycka ett alldeles motsatt
innehåll, den nationella kulturtradition, som
det blev det svenska 90-talets mål att på alla
områden, i konst och litteratur, vetenskap och
politik, lyfta i dagen.

Att Strindberg hade så mycket klarare blick
för det väsentliga i Gauguins reaktion är
kanske inte så underligt — han hade själv, under
80-talet, reagerat på samma sätt mot den
europeiska kulturen, även om han inte drog lika
radikala slutsatser — och slutorden i brevet
till Gauguin få ett profetiskt tonfall, när han
uttalar sin önskan att en gång få skriva ett
verkligt företal till en ny katalog — "ty jag
börjar själv också känna ett ofantligt behov av
att bliva vilde och skapa en ny värld".

Att skapa en ny värld — det var vad
Strindberg gjorde, när han efter en nära
årtionde-lång paus under 90-talets sista år återupptog
sin diktning. Denna värld var så ny, att det
skulle dröja årtionden innan man började
förstå, att denne Strindberg var en lika stor
om inte större diktare, framför allt en ännu
mera nyskapande, än verklighetsskildraren,
den litteräre friluftsmålaren, som — även den
gången före sin tid — inlett en ny epok i vår
litteratur och föregripit utvecklingen i vår
konst. Reinhardt och den tyska expressionis-

30

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free