Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
heten inte helt plötsligt blir botad och ersätts
med påklistrad slutkyss! Undra på att man
spärrar upp ögonen av förvåning och
tillfredsställelse över att en amerikansk film vågar se
ett tragiskt människoöde rakt i ögonen utan
att censurblinka! Det tyder på en begynnande
sund utveckling, och man har i sammanhanget
svårt för att tro, att denna film skulle blivit
till utan den engelska dokumentärspelfilmen.
"Johnny Belinda" har dennas välgörande
riktiga människoteckning, frasfria men
övertygande intensitet och utnyttjandet av en äkta,
redan i sig själv etnografiskt intressant miljö
som ett viktigt dramatiskt och
atmosfärska-pande element.
Negulesco visade sin förmåga att smälta
samman människa och milj ö i thrillern "Jeftys
bar", men där rörde han sig fortfarande med
ett artificiellt stoff. I "Johnny Belinda" har
han inspirerats av miljöns möjligheter —
filmen är inspelad vid kusten av Nova Scotia —
befolkningens liv och seder har satt hans
fantasi i rörelse, och de rollgestalter han fått
att arbeta med växer fram på ett organiskt sätt
och smälter in i en helhet av betvingande kraft.
Det går en karg och välgörande havsvind,
mättad med sälta, genom filmen. Varje seen
har utformats med sinne för det filmiska parat
med ett rikt mått av mänsklig värme och
förståelse. I filmens centrum står Jane Wymans
strålande gestaltning av den dövstumma flickan.
Det är en huvudroll utan ett enda talat ord
hon fått på sin lott, men det sätt varpå den
begåvade skådespelerskan stumfilmsmässigt
tolkar hela skalan av känslor hos den ensamma
flickan från butter själlöshet över naiv
älsklighet och fram till kvinnan-moderns mogna
medvetenhet måste räknas till de stora
upplevelserna på film. Hugo Wortzelius
Saraband (Saraband for Dead Lovers). Manus:
John Dighton och Alexander Mackendrick
(efter en roman av Helen
Simpson). Regi: Basil Dearden.
Ealing Studios.
Kostymfilm och historisk film har vissa anor
inom engelsk filmindustri och utgjorde under
30-talet ett av Englands mera vägande bidrag
till världens film. Att genren mognat under
den pågående storhetstidens kraftutveckling
kan man konstatera i "Saraband", som värdigt
ansluter sig till den imponerande rankska
höstkavalkad, som givit oss mästerverk som "Oliver
Twist", "Hamlet" och "De röda skorna". Sedd
som filmisk helhet kan väl "Saraband" knap-
past mäta sig med dessa, men den kan ändå
uppvisa en ovanlig ambition att komma bort
från den historiska filmens största fara: att
bli en odramatisk dräktparad, exekverad av
stereotypa dockor. I denna film möter oss
levande människor, goda och dåliga,
undergivna och härsklystna, och de har fogats in
i en tidsmässigt övertygande miljö, där den
tyska 1600-talsbarocken stiger åskådaren till
mötes i arkitektur, dekor och färgkomposition
— inte minst det senare. Filmens pregnanta
människoteckning håller hela tiden intresset på
helspänn, men speciellt fascineras man av tre
partier, där den filmiska utformningen
resulterat i bildmässigt och dramatiskt
verkningsfulla sekvenser. Det är först prinsessan Sofia
Doroteas (Joan Greenwood) bröllop med den
brutale arvprinsen Georg Ludwig (Peter Bull)
— från kyrkfönstrets regndroppsgråtande
madonna till den vidriga bröllopsfullkomningens
slutvinjett med ackompanjerande fyrverkeri —•
och vidare karnevalsyran kring Sofia Doroteas
första möte med Filip Königsmarck (Stewart
Granger) —- ett människo- och maskspel i heta
färger, hetsande, rusigt och med eruptiv kraft,
som visar att regissören Basil Dearden
behärskar sitt stoff och sina uttrycksmedel.
Slutligen är det scenerna kring Königsmarcks död,
snabba, hårda och betvingande — kanske
filmens absoluta höjdpunkt — och kulminerande
i grevinnan Plåtens nådaspark ned i den döende
ädlingens och trolöse älskarens ansikte.
Genom Flora Robsons magnifika
skådespelarprestation — vida överglänsande alla
övriga medverkandes utom möjligen Françoise
Rosays kallt beräknande och maktlystna
furstemoder — framträder denna grevinna Platen
som filmens verkliga huvudroll och i varje fall
som dess mest levande och intressanta person:
en kvinna som är på väg att bli gammal men
ännu söker döva rädslan för det sensuella
borttynandet och den därmed minskade makten
med ett sista desperat uppblossande före det
slutgiltiga nederlaget. Detta skarpa och fräna
kvinnoporträtt skänker ytterligare resning åt
"Saraband", som i så överraskande grad
förenar historisk och konstnärlig sanning.
Hugo Wortzelius
Flickan från fjällbyn. Manus: Sven
Gustafson (efter Bernhard Nordhs roman "Undan
frostpiskan"). Regi: Anders
Henrikson. Europafilm.
"Flickan från fjällbyn" är framför allt en
bildgrann film och därtill unik, eftersom den
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
