- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
53

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

likviderade 40-talismens marginal. Hade han
publicerat sig i romanform skulle han med all
sannolikhet ha hört till riktningens kuriösaste
utlöpare och befunnit sig ett bra stycke längre
ut i ångestmelodramen än till exempel Peter
Nisser. Men nu har Bergman hållit sig till
film och teater, där behovet av tilltagsna
temperament tydligen är så mycket större än
kravet på självständigt innehåll.

"Eva" skulle man uppfatta som en karikatyr
på Bergmans sätt att svänga ihop filmer om
han inte själv signerat alstret. Han söker
förklaringen till sin unge jazztrumpetares
mörkare sidor i barndomsintrycken, men det
stannar vid en utvändig konstruktion. Där finns
som vanligt hos Bergman hatet till
föräldragenerationen, men man ställs direkt inför
pojkens hysteri, utan godtagbart
orsakssammanhang. Olyckshändelsen med den blinda
flickan hakas på som en tragisk tillfällighet,
men samtidigt insinueras något annat. På detta
sätt blir ynglingen utrustad med ett hemligt
mördarkomplex som balanseras av ett
ångest-laddat dödshat, och denna otrevliga
kombination följer honom ständigt som en mörk
skugga. Mordböjelsen utlöses i en dröm,
inramad av sexualfrestelser som är groteska i sin
sammansmältning av pubertetsmässiga
skräck-och önskeföreställningar. I slutpartiet försonas
sexualskulden genom en strapatsrik
barnafödsel, och mordet symboliseras bara av ett
sjömanslik som bärgas in. Plötsligt är alla
mörka skuggor bortblåsta, alla svåra frågor
uppklarade: romantiken kring barnet sätts in
för fullt och får rentav tjäna som ett slags
religion.

I allt detta håller Bergman aldrig fast någon
tanke, han hoppar obesvärat mellan de mest
olikartade motiv och förklaringssätt. Han
hoppar lika friskt mellan inställningar och
stilgrepp: än är han gudlig och än cynisk, än
psykologisk och än mystisk, än
vardagsreporter och än drömvisionär. Ibland söker han
förena motsatserna: situationen med de
flirtande ungdomarna och den döende gamlingen
smakar inte bra. Och avsnittet från
stadslägenheten gör ett övervägande pekoralistiskt
intryck, som bara understryks av den lättvindigt
uppnådda intensiteten: det verkar bortskämda
gymnasisters sätt att leka erfarna.
Moralhämningen står lika tjock som den erotiska
kroppsstanken i rummet, inte ens vildetrumma och
åskslag saknas.

Bergmans bästa tillgång är att han är
ogenerad i mun, han spelar rollen av barnet som

säger det opassande, förlösande ordet, påpekar
det självklara mitt i det konventionella. Men
så snart det gäller mera vuxna problem har
han ingenting annat än schabloner att återfalla
på: också i denna film yttras en mängd
patetiska floskler som kommer det att krypa i
kroppen på en.

Och filmen i övrigt? Molander har
regisserat i uppdriven takt, men man kan inte veta
om han förbättrat eller förvärrat, även om
han nog i mera teknisk mening räddat
åtskilligt. Några av de bästa detaljerna är bara
litet för utstuderade och faller i ögonen genom
sin avsiktlighet. Skådespelarna har fått riva i:
Birger Malmsten gör en bra 40-talisttyp med
drag av orolig varg, nykomlingen Eva Stiberg
ser mycket omväxlande ut, som om hon inte
riktigt hade bestämt sig för hurudan hon ska
vara, och Eva Dahlbeck bör bli en sensation
för landsorten, så litet som hon är klädd i och
så ansiktsutplånande kroppsbesatt som hon
spelar jazzbrud. Artur Lundkvist

Våld i mörker (Johnny Belinda). Manus:

Irmgard von Cube och Allen Vincent
(efter en pjäs av Elmer Harris).

Regi: Jean Negulesco.

Warner Bros.

Mot bakgrund av den fiskande och
jordbrukande befolkningens strävsamma kamp för
tillvaron på den lilla vindomsvepta och karga ön
Cape Breton utanför Kanadas kust utspelas
den originella handlingen kring den
dövstumma flickan i filmen "Johnny Belinda"

— den bästa amerikanska produkt man sett
på år och dag och den film med vilken
regissören Jean Negulesco definitivt tagit steget
upp i elitklassen. Det banala svenska namnet

— "Våld i mörker" — är filmens enda
skönhetsfläck.

Dramatiken i denna starka och äkta
folklivsskildring växer spontant fram ur den
dövstumma flickans gradvisa uppvaknande från
en halvdjurisk tillvaro till mänskligt
medvetande och mänsklig gemenskap men också
till mänsklig tragik. Här finns ingen
Hollywoodglamour, ingen banalitet eller något som
direkt kan sägas vara ett sneglande åt en flack
publiksmak. Många av storyns element är för
amerikansk film närmast sensationella: en
våldtäkt, ett barn som följd av denna, moderns
mord på fadern-våldtäktsmannen när denne
söker ta barnet ifrån henne, hennes frihet från
straff för mordet och slutligen att dövstum-

53

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free