- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
57

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

ägare och samaritanska fäbodpigor finns
något av samma pacifistiskt resignerade
stämning som kring de nytestamentliga stationerna.
Och det är ju konsekvent, för Jesus var väl
också en luffare, efter Martinsons sätt att se.
Vad som däremot saknas är skriftens ofta
arroganta, kyrkobyggande och sekteristiska
karaktär. Sandemars, Bolies och de andra
kumpanernas förkunnelse ligger snarare i
själva fotfliten, och deras liv på vägarna är
ett luffande betraktat som 1’art pour 1’art.
Martinson har väl velat säga att friheten inte
kan betalas nog dyrt och att det åtminstone
funnits folk som velat betala den genom att
byta gångbara illusioner mot ringaktade.

Det finns dock i boken en egendomlig
episod, som jag är rädd att jag inte fullt förstår
men som förefaller mig ha betydelse för hela
dess tankeinnehåll: det är historien om
"luffar-sekten", om hur globetrottern Sandemar
kommer tillbaka och av åtta—nio kamrater, som
man skulle kunna kalla "elitluffare", bildar
en inre kader. Denna kader utför visserligen
bedriften att rädda en hel lösdrivarkongress
undan polisen genom att i det omringade
tegelbruket med dess ekande ugnsvalv utföra en
spöklik och överraskande "mässa" som
kommer ordningsmakten att tappa koncepterna
och ger de flesta tid till flykt. Men att de får
och begagnar detta tillfälle är snarast en slump
och ingenting planerat. Efter detta
kulminerande ögonblick av inspiration upplöser sekten
sig själv och medlemmarna går åter ut på
sina skilda vägar. Alltså en sekt som saknar
allt sekteristiskt, som varken vill uppfylla
jorden eller brännmärka och utesluta andra.
Jag förmodar att Martinson här velat ställa
tesen på sin spets, att han velat tala om
nödvändigheten (under extrema förhållanden) i
mänsklighetens organisationsdrift men
samtidigt om nödvändigheten av frivillighet i all
organisation, därför att ingenting har sådan
benägenhet att överleva sig självt som
organisationer. En organisation som segrat är inte
mer någon organisation utan en hierarki eller
en diktatur. Detta är emellertid ett av de
dunkla partier i den på sociala debatt- och
självprövningsämnen så rika boken som
behövde bli — och säkert också blir —
genomdiskuterade under förhållanden då även andra
synpunkter än främlingslegionens egna kunde
göra sig gällande. Man skulle kunna kalla det
en ny anarkism.

Slutligen några ord om bokens mycket höga,
rent litterära kvaliteter. Den har, som sagt,

inte samma rikedom på livliga och pittoreska
detaljer som de tidigare men representerar
kanske just därför ett allvarligare, jämnare
och mera måleriskt måleri. Skandinaviska
landsvägslandskap från Skåne till Nordnorge
passerar revy, och jämnheten i dessa sviter
av sinsemellan så skiljaktiga scenerier beror
på att man känner texten bäras framåt av ett
slags enformig landsvägslunk som författaren
själv på ett ställe kallar "traska patrullo". Det
finns något av Volgalåt över den. Den kan ha
sina långsamheter, men — det har ju
vandrandet! Ibland glimtar det till: då är det
nästan alltid människor som kommer in i
blickfältet. Man får åskådliga miniatyrer av en
mångfald svenska villa- och lantkök, fattiga och
rika, hungriga på nyheter utifrån eller dryga,
till och med av ett och annat vardagsrum och
naturligtvis av emigrationens ödetorp och av
många lador. Av svensk emigrationsstämning
får man också ett av de mest levande
amatörfoton som Martinson givit och som kanske
någonsin givits: det är i kapitlet
"Amerikabåten" med dess oefterhärmliga blandning av
naivism och tragik. Och det hela börjar med
en både sakkunnig och underfundig fresk, som
skildrar gammal, nu längesen utdöd
hantverkskärlek, en kärlek till doft, kvalitet och
etiketters färgrikedom och poesi, som borde stämma
mången till eftertanke nu då till och med
böcker görs så gott som på löpande band.
Martinsons bok är den sovrade kvintessensen
av två- eller tretusen handskrivna
manuskriptsidor — jag minns tyvärr inte den rätta
siffran, men det kan ju göra detsamma, för
saken är fantastisk nog ändå. En stor och en
givande bok inför vilken en kritiker måste
känna fåfängligheten i varje kortsiktigt försök
att göra den rättvisa. Framför allt kommer
det att finnas orsak att återvända till dess
sociala förkunnelse. Gunnar Ekelöf

LEJONKLO
I EFTERMIDDAGSSOL

Elmer Diktonius: Annorlunda. Wahlström &
Widstrand 1948. 5: 75.

"Du stelnade fasa, du himmelska hägring",
skulle kanske en vanlig poet — på den tid då
det fanns vanliga poeter — ha skrivit i en
dikt till "Ordets gud". Elmer Diktonius gör
det inte:

57

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free