- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
66

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

Det djupa i det grunda — också omvänt —
är denna diktnings metodik. Den har sina
evighetsperspektiv och den har även sina
tidsbestämdheter. Som diktsamling är "Guldregn"
till hela sin apparition en parodi på många
20-talsditon av akademiskt snitt, i vilka en viss
rönnbärsartad livsberusning och en viss
förgrämd levnadsvisdom brukade ventileras med
en viss pretentiös försynthet. Man behöver inte
nämna några namn, snart sagt bara ta i hyllan.
Men det fina — och bestående — är det sätt på
vilket denna signaturpoesi blivit höjd till det
groteskas dignitet. Det sker genom samma
millimeter- eller centimeterstora avvikelse från
lodlinjen som kan göra en tavlas komposition,
ett monument eller ett byggnadsverk
"intressant". Det sant groteska är aldrig överdrivet
utan verkar med homeopatiska doser. Det är
just på det sättet, genom detta savoir faire, som
Hasselskogs Vestlunddikter kommer att leva,
mindre ofta genom innehållet, för tidsdoften
kring de kommenterade, mellankrigsidylliska
händelserna är ibland så förfluten den gärna
kan vara — fast det är alldeles sant, som
August Peterson påpekar i sin bok, att förlegad
tidsdoft även kan göra den allvarligast menade
dikt vestlundsk: det ser man bäst på
1800-talets dii minores. Härav kommer sig också
att en del vestlundsdikt håller på att bli helt
allvarlig. Här märks i alla fall skillnaden mot
Birger Sjöberg, hos vilken tidsstämningen
nästan alltid bara var narrkåpan kring en
starkare, mer universell mänsklighet.

Birger Lundquists teckningar är naturligtvis
skickliga, eleganta, ibland vackra, och den nya
upplagan är en vacker bok, men konstnären
gör narr av skalden, och det får man inte
göra, för allvarsminen är en stilistiskt viktig
sak. Någon av våra få överlevande naivister
hade kanhända kunnat träffa denna
ömsesidiga goda min i elakt spel.

I det "studium" över V:stl-nds diktning,
med vilket Hasselskog inleder samlingen, tycks
han mig använda betydligt grövre stilmedel.
Och bombastisk kan man nog också kalla
August Petersons biografi över "Grönköpings
diktare och tänkare". Levnadsskildringen är
upplagd efter samma egenartat lokalpatriotiska
linje som den tidigare över Birger Sjöberg.
Samtidigt som Peterson påpekar att
Grönköping är överallt och att vi alla har något
av Vestlund, Hagwald, Brunander, Sjöquist
& cons., söker han skilja ut Hasselskog ur det
hela och göra honom ensam och enastående.
Härom kan sägas att medan Hasselskog står

och faller med det Grönköping vars
förnämste medarbetare han var, så skulle
Grönköping ha blivit bestående även utan
Hasselskog, om också med grund och djup fördelade
på flera händer. Monumentet över
nationalskalden hade bort resas i Grönköping, inte
på sidan om. August Petersons
framställning får genom hans sätt att närma sig saken
någonting egendomligt tveeggat över sig: han
brer på så tjockt beträffande Hasselskog att
en del av skimret som en smått löjlig dager
återfaller på honom själv — alldeles som fallet
är med de goda Grönköpingsherrarna. Att
göra en så i alla biografiska detaljer
redovisad märkvärdighet av en ganska vanlig, först
en smula misslyckad, mot slutet alltmer
trivsam och framgångsrik prästpojke är knappast
av nöden, och att förse denna skildring med
ett stilforskningsaggregat för att undersöka
Hasselskogs väg fram till jargongen "hart när",
"nog så" etc. — det är verkligen att göra
någonting exceptionellt av det självklara och
redan givna. Samma högtidliga platthet finns
i de flesta prästhem (tänk på Aurell!), den
träder överhuvudtaget omedelbart och
obönhörligt i kraft så snart någon (konkret) tror
sig vara en korad uppehållare av något
(abstrakt), och utom hos prästen finns samma
drag alltifrån gveven till klasskämpen bara de
tar sig för mycket på allvar. Hasselskog hade
den älskvärda gåvan att genomskåda detta "för
mycket". Han hade också i sitt liv ett stort och
vinstrikt ögonblick: det var när han — en fisk
född på relativt torrt land —- ramlade i vattnet,
i Grönköpingsån. Men detta ögonblick var inte
genialt, för Grönköping fanns förut. Det var
inte något Columbi ägg men möjligen en
lid-nersk knäpp. Inte heller Hasse Z hade
upptäckt Grönköping. Och inte ens
Trangviks-posten.

Att följa Grönköpingshumorns olika
gestaltningar genom svensk litteratur alltifrån
1700-talet, det hade varit en saga, och i den
traditionen skulle Hasselskog ha haft en betydande
plats, nämligen som en av dem vilka fört
medvetenheten i denna humor och kunskapen
om dess inre väsen och funktion ett avgörande
steg framåt mot fulländningen. Men sanningen
är nog den att hans liv är ett ganska magert
borgerligt bete för en biograf och att denne
måste bli tvungen att renodla honom som man
renodlar en bacill för att få honom att räcka
till. Att så överdriva är att göra personen en
otjänst. Jag tror visst att han, som August
Peterson säger, var unik, men inte på detta

66

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free