- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
195

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Rabbe Enckell: Henry Parland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HENRY PARLAND

Järnvägsstationerna kommer aldrig med.
De ruva

över tidtabellernas frusna leenden
och gapskratta

ät skenornas ursinniga försök
att kräla ned från banvallen.

Framstegstron blir besprutad med
impertinenta reflexioner, där frågeställningen mynnar
ut i det trankila konstaterandet av vår naturs
oefterrättlighet. Klyftan mellan "framsteg" och
verklighet gapar med en satyrmasks tomma
leende mellan raderna.

Dikterna i "Idealrealisation" är uppdelade
under rubrikerna: "Fläckar", "Strumpor",
"Influensa", "Grimaser". Vad man än må säga
därom, här råder intet överexponerat patos!
Genom verklighetens flaskhals har Parland
fiskat upp dessa attityder, och med
illusionistens handgrepp vecklar han ut dem som de
billigt färgade näsdukar de är. Vi är långt från
40-talets "musikaliska" prestationer med
symfonier, sonater och etyder. Var tid har sin
smak — men den parlandska finner fortfarande
stöd i hans begåvnings och formtalangs
fullständiga överensstämmelse. Här finns natur
och ingen förkonstling.

Kåserierna om bilen, motorcykeln,
auto-bussen och mineralvattnet har en precision
i uttrycket och en stringens i förhållandet
mellan mål och medel, som höjer dem till
diktens plan. Här finns ingen pratighet eller
ansträngd esprit. Åter är det tingen och vårt
förhållande till dem, som får tala för sig
själva. Denna omutliga strävan efter saklighet
återfinner vi i allt Parland producerat. Ehuru
essayerna om film är föråldrade, läser man
dem än med nöje för den väl avvägda
överblickens skull. Den märkliga essayen om "den
modernistiska dikten ur formalistisk synpunkt"
har största aktualitet och utvecklar synpunkter,
som vunnit ökat beaktande under sista tiden.
Den parlandska sakligheten blir aldrig torr.
Men författaren är nykter och fordrar ett
nyktert betraktelsesätt. I all sin paradoxalitet har
Parland ingenting till övers för stilistiska ut-

svävningar. Konstnärligt hade han stora
fordringar, och hans modernism kontrasterar bjärt
mot all "automatism".

Det är inte lätt att kommentera charmen
i romanfragmentet "Sönder". Egentligen är
det missvisande att kalla det ett fragment. Ty
romanen har något avslutat i sig, den är en
genomförd självbekännelse byggd på ett
erotiskt motiv av banalaste art. Huvudpersonens,
"författarens" eller "jagets" (i den form han
växelvis framträder) förälskelse i en högst
ordinär typ utan nämnvärda personlighetsdrag
är skildrad med ingående analys. Det angeläget
personliga i bokens uppgörelse kontrasteras
fortlöpande med en ironiskt oengagerad
inställning hos författaren. Romanen är som hos
Proust en erinringsprocedur, där motiv och
analys tas upp till förnyad behandling. Det
banala, det mekaniserade i våra reaktioner och
vår ohjälplighet är romanens, liksom dikternas,
egentliga motiv. Det banala ägde för Parland
en lockelse, som blir paradoxal i belysningen
av hans begåvning. Han ville komma det och
sin dragning till det in på livet och skärskåda
kombinationen från alla sidor. Romanen har
som sagt charm, vilket innebär att över raderna
vilar något outsagt, trots analysen, något
dubbelbottnat med perspektiv i flera skikt. Värme
och kyla, ungdomlig entusiasm och
tillknäppt-het, skarp observation och leende raljeri kring
obetydliga ting avlöser varandra utan
markanta övergångar i skiftande smidighet.

Gunnar Björlings karakteristik ger de
väsentliga dragen och kan i sin sammanfattning
forma denna artikels slutvinjett:

Henry Parland kom med en ny generations
receptivitet och respektlöshet och raljanta ironi samt
skänkte under sin korta levnad impulser och
oförglömligt följeskap. Ett ljus tänt i livets
fördumnings-anstalt! Han hade utbildat sin intellektuella
sakligstil. Ägde en formbegåvning och konstnärsperson som
verkade inspirerande. Konstnärligt profiterade jag av
honom, inte tvärtom. Hans verk må minna om ungt
temperament! Och mera än det. Han var av en
efterkrigsgeneration, sökte ett fäste i den internationella
fakticiteten, estetiskt fattad. Eller: Henry Parland
var en representant för denna, för dess livshunger,
illusionslöshet, rotlöshet och tragiska livsmedvetande.

195

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free