Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
metoden haft ett hjälpmedel som inte med
samma lätthet kunnat appliceras på
litteraturen. Johnny Roosval gjorde 1938 i
Konsthistorisk tidskrift ett försök att ordna in "den
levande konsten i historiens skåpfack". Han
opponerade visserligen mot benägenheten att
räkna i jämna tidsenheter men vad som i vårt
sammanhang är intressant i hans utredning är
konstaterandet att perioderna i nyare tid har
en kortare livslängd än under tidigare epoker.
Medan de från 1100-talet fram till 1700-talets
slut varade c: a 40—30 år har de under tiden
1775—1885 en genomsnittslig livslängd av 18
år och därefter en ännu kortare. Den moderna
tiden med sitt genom tekniska uppfinningar
och nya kommunikationsmedel rörligare
kulturliv ger upphov till snabbare revoltering
och stilförbrukning. Den sista av de perioder
han sysslar med ger han en livslängd av
endast 12 år, alltså föga mer än ett decennium.
När man talar om perioder och i
enkelhetens namn söker pressa in dessa i jämna
decennier menar man även generationer.
Strängt taget medför ju varje årgång en ny
generation men stilutvecklingens tröghet
medger inte så täta avläsbara generationsskiften.
Det är endast med jämna mellanrum som en
grupp yngre författare eller konstnärer
förmår genomföra ett mera markant
generationsskifte. Den närmast föregående perioden måste
få tid på sig att fullt manifestera sig och bli
skolbildande innan de psykologiska
förutsättningarna för ett omslag blir till. I samma
ögonblick som en grupp känner sig ha nått
sina mål brukar den upplösas och var och en
går sina egna vägar. Då är redan nästa grupp
formerad och bereder sig att slå sig fram
efter delvis nya linjer.
Hur kommer då dessa linjer att dras för
femtitalet» vidkommande? Det beror
naturligtvis framför allt på världsutvecklingen som förr
visat sin förmåga att kullkasta estetiska
program. Men själva programmet kan nog redan
skymtas och det skisserades sansat och klart
av en ung lovande författare som ännu inte
debuterat i bokform, Lars Forsell, i en dis-
kussionsinledning helt nyligen. Ångesten som
under fyrtitalet var ett genomgående tema och
även tog sig i uttryck i en splittring av
formen kommer att efterträdas av en stoiskt kylig
livskänsla av klassisk hållning och större
enkelhet och precision i formen. Tystnaden blir
femtitalet» klangbotten och diktarna kommer
att inte bara i förhållandet till ett alltmera
byråkratiserat samhälle med ökade sociala
krav på medborgaren utan även i sitt inbördes
förhållande uppträda som isolerade individer,
dock icke självupptagna subjektivister.
Dags-politisk dikt kan man inte vänta. Däremot en
starkare etisk inriktning med utgångspunkt
från sådana begrepp som samvete och
genomtänkt livsåskådning. Skall programmet
nödvändigtvis formuleras i ett kort fältrop så kan
det kanske lyda: anonymitet, objektivering,
moral. Allt detta enligt Lars Forssell som jämte
sina blivande kamrater önskas lycka till med
programmets genomförande.
Harry Martinsons
inval i Svenska akademin efter Elin Wägner
har varit utomordentligt populärt. Genom att
i sin krets uppta den första autodidakten har
akademin givit ett välförtjänt erkännande åt
en grupp författare som från egna erfarenheter
förnyat vår litteratur och den har därmed
visat att den inte vill vara ett sällskap av
honoratiores utan en institution i levande
kontakt med det nya i tiden. Valet träffar
dessutom en ovanligt begåvad och tilldragande
diktare, som inte riskerar att hämmas av
utmärkelsen. Någon akademiker blir det aldrig
av naturgeniet Martinson lika säkert som att
akademiinval och nobelpris inte kunde rubba
ursprungligheten hos Selma Lagerlöf, den
svenska diktare som Martinson trots alla
olikheter har mest gemensamt med. Liksom hon är
han en trolldomskunnig berättare, som leder
oss från det mycket enkla till det mycket svåra,
en uppenbarare och förklarare utan åthävor
men med en innerlighet som tränger över
gränserna till det fördolda. Georg Svensson
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
