- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
400

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

stalta det första världskrigets långsamma
övergång i det andra under ideologiernas bittra
kamp. Allra mest beundransvärt är kanske att
detta görs utan effektsökeri, dämpat och
lågmält och med hela tiden värme, spontaneitet
och pacifistiskt patos som klangbotten.

Förfining och kultur präglar inte minst
spelet. Det förnämsta Österrike har i
skåde-spelarväg återfinnes i rollistan och Paula
Wes-selys tolkning av filmens centralfigur,
Henriette Alt, som man får följa från
Mayer-ling till Anschluss, innebär en triumfatorisk
come-back för stjärnan från "Maskerad" och
"Skörd". Hennes fint genomförda åldrande är
ett bevis så gott som något på det kunnande
hon besitter och detsamma kan sägas om
Attila Hörbiger, hennes make både i filmen
och verkligheten. Hugo Wortzelius

Extas (Ecstasy). Manus: Gustav Machaty och

Frank Horky. Foto: Jan Stallich. Musik:
Giuseppe Becce. Regi: Gustav
Machaty. Slavia Machaty
Prod. 1932.

I ett fall motsvarar den drygt sexton år
gamla "Extas" skönt nog inte sitt rykte: som
pornografi! Men fastän detta verk har skrivit
filmhistoria har det inte förlorat sin fräschör,
och man tvingas inför detta betagande
bildpoem fråga sig om filmen verkligen gjort
andra framsteg sedan 1932 än rent tekniska
och sådana mera tvivelaktiga som yttrat sig
i hårdare tempo, i och för sig inte något
allena saliggörande, vilket de som nu
avfärdar filmen som dammig arkivvara borde
besinna.

Själv har jag aldrig tidigare sett "Extas"
och den omstrålas alltså inte av något minnets
skimmer. Att en del åskådare irriteras av den
"banala" intrigen är rätt förklarligt. Det är
bara det, att den är den enda rätta, sedd ur
den synpunkt filmens skapare intog till sitt
verk: att i bild ge ett uttryck för den
primitiva livskänslan. Och filmen har än i dag en
sensuellt mättad, drömskt ultrarapidisk
symbolik, som på något sätt går åskådaren i blodet.
Sina rötter har den hos Freud och D. H.
Lawrence, samtidigt som den formellt tillhör en
i trettiotalets början rätt vanlig stil, som
återfinnes även i den tyska "Sången om livet"
(regi: Alexander Granowsky).

Vad filmen vill skildra är knappast ett
äktenskapsbrott utan en idé: hur livskänslan,
den sunda sinnligheten, det nästan extatiska
varandet betyder liv i högre mening, här ställt

som en verkningsfull kontrast till det liv, som
egentligen är liktydigt med död.
Symbolmontaget kring de båda ungas sammansmältande
antyder (vilket inte minst understrykes när
mannen i slutscenen lämnas ensam kvar på
stationen) att det knappast är fråga om att
skildra ett par individer utan ett naturens eget
strävande mot sin inneboende bestämmelse.
Där har individen som sådan förlorat sin
mening.

Tekniken är i huvudsak stumfilmsmässig
med några få repliker och en så gott som
genomgående musik, vilken verksamt bidrar
till helhetsintrycket. Hugo Wortzelius

Prästen och pojkligan (Proibito Rubare).

Manus: Luigi Comencini, Suso Cecchi
d’Amico, Armando Curcio och Aldo
Buzzi. Regi: Liugi Comencini.

"Prästen och pojkligan" — den italienska
motsvarigheten till de amerikanska filmerna
om Father Flanagan — bygger liksom dessa
på ursprungligen dokumentärt stoff. Italiens
Father Flanagan heter i verkligheten Pater
Rivolta, och det är hans insatser för att skapa
pojkstäder för landets 200 000 "vilda" barn
som här fått sitt äreminne i en film som
följer den bekanta efterkrigsskolans linjer. Man
noterar tacksamt, att de amerikanska
motsvarigheternas på sin tid ganska påfrestande
sentimentalitet inte nämnvärt skämmer den
italienska produkten, men lätt förbryllande är
blandningen av lustigheter, katolsk salvelse och
ett slags optimistisk aktivitetspedagogik.
Ryssarna gjorde i trettiotalets början genrens
klassiska film, Nikolai Ekks "Vägen till livet".
Till dennas betvingande formgivning når
"Prästen och pojkligan" inte upp. Avsaknaden
av den dramatiska uttrycksfullheten hos ett
gestaltat stoff lyser igenom, och det är endast
i upptaktens mästerliga miljöskildring från
Neapels fattigkvarter med dess myller av
förkomna och trasiga existenser som åskådaren
överrumplas av hela efterkrigseländet och
riktigt på allvar fängslas. Men ämnet är i och
för sig värt att uppmärksammas och som
socialt reportage i en av Italiens mest
brännande frågor för dagen är filmen belysande.
Adolfo Celi i prästens roll spelar med
auktoritativ värme men den gestalt man minns bäst
är Mario Russos lille klipske Peppinello. Med
denna "ligamedlem" har regissören lyckats
åstadkomma en riktig och levande studie av
en genom kriget skadad men inte förstörd
parvel. Hugo Wortzelius

400

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free