Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Harald Swedner: Tidegärd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD SWEDNER
Hon kom nerför trappan. Hon kände sig
uppspelt och skrattlysten, mer än vanligt. Måtte
Sven bara vara på gott humör i kväll. Det var
inte så ofta som de nuförtiden fick ha en kväll
för sig själva.
I dörren till expeditionen stannade hon. Han
satt med ryggen mot henne. Hon stod med
händerna i sidorna och armbågarna mot
dörrposterna, nästan lite bredbent, och hallampan
kastade en mjukt konturerad skugga över
skrivbordet till höger om Sven. Han vände sig
inte om.
— Ligger barnen? frågade han.
— Jaaa, svarade hon dröjande och gick de
två stegen över golvet och la händerna på hans
axlar. Fingrarna lyste hudglänsande mot den
svarta prästkappan, och ljuset från hallen och
skrivbordslampan blänkte i nagelfästena. Han
lät blicken pendla mellan fingertopparna och
räknade de yttersta fingerledernas tvärlinjer
på båda händerna.
— Är du färdig med predikan? frågade
hon.
— Jaaa, härmade han hennes dröjande
tonfall och log, först muntert och sedan allvarligt.
Hon böjde sig ner liksom för att läsa över
axeln på honom. Han fattade tag om hennes
nacke och böjde henne framöver mot sitt eget
bröst med sammanknäppta händer. Hon gjorde
sig sakta fri och svarade med att stryka honom
över håret.
— Det är Alla Helgons Dag i morgon,
påpekade hon med låtsat allvar och smög sig
liksom undan.
— Jag vet det, sa han och log ännu
muntrare än nyss. Kom så klär vi på oss och går
ut och går en runda. Det är ljust som en
augustikväll ute.
— Glöm inte solglasögon, kvittrade hon ute
från hallen. Hon kände sig som en skolflicka
i kväll. Två pojkar på tre och fem år förändrar
en hel del, men de lämnar ändå rum för
mycken gäcksamhet. (En flicka. Med Svens
mörka hår. En som lekte med dockor och
dansade framför salsspegeln.)
Han kom och tog henne under armen och
slet av tankarna. De gick om kyrkan och in
mot skogen och kvarndammen, tätt tryckta till
varandra, och talade om ungdomsminnen, som
de nästan glömt. När de kommit ut ur skogen,
ställde de sig nere vid dammen och såg på
månen. Med halvöppna munnar kysste de
varandra under en evighet.
Sedan gick de hemåt, tigande och
försagda. Deras steg var slappa och likgiltiga, och
stjärnorna slokade.
På hemvägen föll det honom in att de skulle
gå in i kyrkan och be aftonbön. Han gick
före henne bort över kyrkogården. Hon följde
honom medgörligt in genom sakristian. Utan
att tända ett enda ljus böjde de knä på var
sin sida om altaret. Det vita månljuset spände
ut de trånga valven till något oändligt och
vitt-famnande och förvandlade den lilla
landsortskyrkans dunkel till en katedralernas jämlike.
De tomma bänkraderna fångade upp orden
och vidgade deras spensliga antifoner och
lovsånger till en hundrastämmig kanon.
Hon upplevde hur orden byggde upp hennes
längtan på nytt, hur varje fiber i hennes kropp
drogs in i liturgins malström, hur hon
motståndslöst släpades med av psaltartonens mörka
extas
... ära vare Fadern
och Sonen
och den
Helige Ande
såsom det var av begynnelsen
nu är
och skall vara
från evighet
till
evighet.. .
Det objektiva avståndet mellan dem
krympte samman till ingenting inför denna
gemenskap inför Guds ansikte. Hans storhet
gjorde dem små och utan undflykt för
varandra, och lugn och trygg förväntan fyllde
henne.
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
