Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
filmRECENSIONER
skilsmässobarn och har en anstrykning av
utbrutna romanfragment. Ämnet ligger väl till
för Eva Neanders intuitiva
människouppfattning, och de bleka ansikten hon skisserar
stirrar emot läsaren med mörka, patetiskt tårlösa
ögon: brådmogna, förfrusna varelser som
medvetet förstärker hinnan av glas mellan
omgivningen och sig själva för att undgå
beskäftigt medlidande eller salivdrypande
nyfikenhet. Skildringen av hur syskonen Selig
kommer hem till den tomma våningen och den
framsatta kalla maten vet man att man
kommer att minnas och läsa om.
Avgjort mindre originella är variationerna
på erotiska motiv; dockhemstraditionen lyser
igenom trots den moderna sättningen, som
åtminstone på ett håll tangerar Maria Wine.
Den oöverspännbara klyftan mellan man och
kvinna beror enligt Eva Neander på mannens
oförmåga att gå utanför sina egna snävt dragna
cirklar; för honom är kvinnan ett slags
tamdjur som bör trivas i sin bur och helst tänka
så lite som möjligt på andras burar eller andras
frihet. Mannen representerar sönderfallet,
kvinnan det lugna mognandet: "En oupptäckt
värld finns runt om er. Men vad ser ni utav
den. Ni bara upptäcker och bygger, och när
allting är upptäckt och allting byggt, slår ni
sönder det ni byggt med vad ni upptäckt. Sen
sjunger ni hjältesånger över varann." Det är
förledande spetsfundigt uttryckt, men är det
inte en aning banalgynekokratiskt som tanke?
Det finns tonfall i Eva Neanders nya
noveller -— tonfall av bitterhet, äckel, levande oro
— som talar för att hon är engagerad i vad
hon skriver. Ändå har man en bestämd känsla
av att den alltför tidiga rutinen alltför
okontrollerat fått breda ut sig i "Nattljus". Eva
Neander är vid sidan av Inga Collins den
yngsta generationens enda kvinnliga prosaist
av intresse. Skulle hennes psykologiska
sensibilitet urarta till manér, vore en sådan
utveckling verkligen något att beklaga — för
dikta-rinnans del, för den unga litteraturens del.
Hon påstår sig vara medveten om två slags
människor, men har hon i grunden det ringaste
till övers för andra än dem som inte hör till
staden? Det är viktigt att kunna bevara sitt
allvar men inte alldeles oväsentligt att vid
behov kunna avväpna det med humor eller
ironi. Saknar denna författarinna fullständigt
de möjligheterna?
Till sist en anmärkning som kan verka
pedantisk: det är synd på en så fint
and-hämtande prosa som Eva Neanders, att den ska
splittras av ett kommateringssätt som tycks
släpa efter från flickskolan. "Interpunktionens
metafysik" (för att citera Diktonius) är också
någonting att hålla ögonen på.
Per Erik Wahlund
SOMMARPROSA
Gustav Sandgren: Tiggaropera. En kort
roman. Bonniers 1949. 5: 25.
Guy Englund: Afton i drömd stad. Noveller.
Bonniers 1949. 7:50.
"Tiggaropera" heter Gustav Sandgrens nya
bok, som är en kort roman. Vill man fuska en
smula i ordlekskonst och symbolik kan man
beteckna titeln som mycket lyckligt väld och
mycket representativ för författarens sätt att
uppfatta tillvaron. Jämmerliga tiggare äro vi
alla men vem kan ändå motstå det färgrika
lysande spel som tillvaron bjuder. Om
människans elände och människans sällhet handlar
Gustav Sandgrens bok, och kanske kan man
säga att det är både en styrka och en svaghet
att han inte kan undgå att skildra dessa
jämförelsevis skilda saker på samma gång,
exponera dem i samma andetag. Det är en styrka
därför att det ger en viss autenticitet åt hans
berättelse, men en liten svaghet röjer sig i
författarens obenägenhet att dra gränser mellan
vad som är fröjder och vad som är olycka,
hans benägenhet att kräva litet för mycket av
livet och en smula för litet av människorna.
Visserligen säger en av romanens figurer att
felet med världen ligger i att människan inte är
nöjd med sin tillvaro och att alla olyckor
består av "krusiduller". Med krusiduller kan
man mena "mattfransborstar och tånagellack",
det vill säga civilisationens mera tvivelaktiga
välsignelser, men till krusiduller skulle luffaren
Anton Sjögast förmodligen också räkna alla
sociala och personliga ambitioner, det vill säga
allt som överskrider behovet av en stekt sill,
en släckande måltidsdryck, en kvinna, en säng
och en tämligen obegränsad frihet från
skyldigheter. Strängt taget kräver alltså denne
enkelhetens filosof rätt mycket av tillvaron. Men
Gustav Sandgren är trots allt för mycket
realist för att göra Anton till någon lyckans
gunstling. Fastän han tydligen med
utomordentligt gillande låter honom inskärpa
devisen "synd, det är att låta livets fröjder rinna
ut i sanden", är han inte heller sen att
glimtvis avslöja, att de glädjeämnen Anton i all-
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
