- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
530

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

THOMAS MANN

därför såg Goethe mycket ogärna sitt land
bundet därav. Statsmannamässigt förutseende
kan man inte gärna kalla det att han ville
hindra sin hertig att bege sig till kongressen.
Denna egenskap hade han överhuvudtaget inte
mycket av. Han hade trott på Napoleons eviga
stjärna, han uppträdde under befrielsekriget
i hög grad opatriotiskt och yttrade: "Rassla
ni med era kedjor, gott folk, mannen är er för
stor!" — "Mannen är er för stor", denna sats
har något av sanning, ty just därför att han
var dem för stor, blev han besegrad med deras
förenade krafter, så att Goethe i praktiken fick
orätt och i "Epimenides" måste göra avbön.
På samma sätt fick han orätt i sitt bestämda
motstånd mot tidigare försök till Tysklands
enande, Fredrik den stores plan 1784 att skapa
en federation av tyska furstar utan och mot
Österrike, det vill säga skapa en tysk enhet på
dynastisk-nationell grundval under preussisk
ledning och med uteslutande av Habsburg.
Företaget, som Karl August var mycket
intresserad av, rann denna gång ut i sanden. Men
det var just den vägen som Biskmarck sedan
valde, det var historiens väg som Goethe inte
såg och inte ville se. Men hur historien än
utvecklar sig, så består den i varje fall däri
att något händer. Goethe älskade inte historien;
han kallade politiken i världen för "en
förvirrad blandning av misstag och våld".

Ofta verkar det som om han hade haft föga
eller intet av humanitär tro på människan,
mänskligheten, dess revolutionära rening, dess
bättre framtid. Förnuft och rättvisa kan inte
bibringas människorna. De kommer i evighet
att vaja hit och dit, och det tar aldrig något
slut på striden och blodsutgjutelsen. Om detta
bara hade sagts med sorg och pessimism! Men
i själva verket tycker han att det är rätt och
riktigt, ty pacifister är han inte svag för. I
gengäld har han sinne för makten, för striden,
"bis eins dem andern übermacht betätige",
vilket livligt påminner om de wagnerska
Votan-orden: "Ty där djärva krafter rör sig, råder
jag öppet till krig." Han kände noga till kriget,
det måste man inskjuta, och yttrade att det

"i själva verket är en sjukdom där de safter
som tjänar hälsan och vidmakthållandet slösas
bort för att underhålla något främmande och
med naturen oförenligt". Men personligen
bekände han, att han fann det "tråkigt att stå
på god fot med alla människor" och att han
"behövde vreden". Det är i varje fall ingen
kristen fridsamhet även om det är Luther och
även Bismarck. Det kan anföras mycket för att
illustrera hans stridslust, hans begär att
"hugga in och tukta", hans benägenhet att
täppa till munnen på oppositionella meningar
med maktens vapen och "avlägsna sådana
människor ur samhället". Allt detta är, om man
så vill, knappt ett steg från brutalitet —
liksom överhuvud taget hans realism, hans vägran
att låta sig entusiasmeras för något ideellt och
hans sinnliga natur, som gjorde att han kände
brandskattandet av en bondgård som något
verkligt och värt deltagande, medan
"fosterlandets undergång" endast var en fras.

Hans skepsis mot liberala regeringsformer
är djupt rotad. Man kommer att upptäcka, sade
han, "att det i längden inte duger att uppifrån
gå fram med alltför mycken godhet, mildhet
och moralisk delikatess när det gäller att
behandla och sätta sig i respekt hos en blandad
och understundom förryckt värld" — vilket
nästan ord för ord påminner om Schopenhauer,
hans politiska lärjunge. I brottmålssaker är
han bestämt mot mildhet och slapphet; han
vredgas över tidens humanitära benägenhet att
med utlåtanden och läkarintyg hjälpa
brottslingen igenom det ådömda straffet, och lyssnar
med välbehag till en energisk ung läkare som
beslutsamt svarar ja på frågan om en viss
barnamörderska är tillräknelig eller inte. —
"Hon är inte den första." —
Judeemancipationen, som dock överallt befrämjades av hans
store kejsare, har han inte mycket förståelse
för. Till slut kommer vi rentav att få en judisk
överhovmästarinna i Weimar, sade han.

Han är aristokrat i förhållande till den stora
massan som han har aktning för endast när det
passar; "urteilen gelinge ihr miserabel", som
det står i ett av hans rimmade epigram. Massa

530

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0546.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free