Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Hugo Kamras: Möte med Pierre Jean Jouve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO KAMRAS
MÖTE MED PIERRE JEAN JOUVE
Det är ju ett inte ovanligt fenomen i
litteraturhistorien, att betydande diktare under sin
livstid kommer i skymundan; de befinner sig
vid sidan av, på något vis utanför det aktuella
blickfältet. Det är ofta fallet med de djupa
sökarna, de lidelsefulla konstnärerna som inte
gör det bekvämt för sig och inte för läsaren
heller för den delen. De ställer sig utanför
alla kotterier, eftersom de inte passar i flock.
De får betala ett dyrt pris: oförstående,
missaktning eller — vad som för en skapande
konstnär torde vara det värsta — likgiltighet. Deras
stämma kommer liksom bort i dagens orkester,
och de får bittert besinna relativiteten i satsen
att verket talar för sig självt.
Till denna sortens diktare hör den nu
60-årige Pierre Jean Jouve. Han är respekterad
och beundrad av en liten krets kännare, och
en och annan kritiker har uppmärksammat
honom, men hans namn torde inte ens i
Frankrike vara mera allmänt bekant. Ändå har han
på både vers och prosa gjort en insats, som
måste sägas vara märklig. Den personliga
särprägeln kan man inte ta miste på, även om man
inte alltid har förmågan att följa honom på
hans väg i själslivets labyrint. Hans lyrik är
svårtillgänglig och arbetar med en sorts
verbal magi, som resulterar i förtätad
stämningsintensitet; det outsägliga är svårt att täcka
med ord. Under 30-talet såg han apokalyptiska
syner, och före krigsutbrottet talade han i
brinnande besvärjelser till sitt Frankrike, "A la
France":
Un espace infini, c’est ici notre terre
Man kan i bokstavlig mening kalla honom
ett franskt samvete. Bakom stundens
förvillelser och förnedring såg han liksom i en
vision det eviga Frankrike, det som är värt
att leva. Därom handlar det nyssnämnda poe-
met, fullbordat 1939, och poetens kval inför
tidens olyckor kan man avläsa också i andra
dikter, av vilka ett urval föreligger i samlingen
"Les témoins" (1930—1942)-1 Hur man i
övrigt ställer sig till denna ofta rebusartade
lyrik må bli vars och ens ensak, de suggestiva
anklangerna lämnar en i varje fall inte
oberörd; symbolspråkets originalitet kan inte
förnekas även om det ibland kan bli något
långsökt.
Det tycks emellertid som om Jouves egen
poesi bidragit till att skjuta hans prosa i
bakgrunden, trots att Jouve som prosatör hör
till de allra yppersta i fransk litteratur. Hans
prosaverk ligger redan ett stycke tillbaka i
tiden. Den första romanen, "Paulina 1880",
publicerades 1925, och den sista, "La scène
capitale" tio år senare, 1935; därefter har han
inte ansett sig ha något att tillägga som
berättare. De två senaste åren har emellertid det
av Pierre Emmanuel ledda förlaget, Librairie
Universelle de France, börjat ge ut Jouves
romaner och berättelser i en ny genomsedd
upplaga. De två sammanhängande romanerna,
"Hécate" (1928) och "Vagadu" (1931), har
sålunda sammanförts under titeln "Aventure
de Catherine Crachat" (1947) och de kortare
berättelserna och fantasierna "Histoires
sang-lantes" (1932) har fått ge namn åt den volym
där också "La scène capitale" ingår (1948).
Återstår endast "Paulina" och "Le monde
désert" (1927) att nyeditera. Dessa romaner
utgör tillsammans en sluten helhet; de
handlar alla kortast uttryckt om synden och
kärleken och döden, om striden mellan kropp och
ande, om människans — och
mänsklighetens — eviga Jakobskamp, och sökarlyktan
1 Editions de la Baconnière. Neuchatel 1943.
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
