Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Hugo Kamras: Möte med Pierre Jean Jouve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖTE MED PIERRE JEAN JOUVE
fransk kollaboratör la beslag på hemmet med
alla dess böcker och värdeföremål — och de
antydda biografiska data tycks mig kasta ett
förklarande ljus över verket, som tillkommit
under konstellationen Kärlek-Död, och som
med all sin psykologiska subtilitet vittnar om
det personligt upplevda; det är det som gör
att man tycker sig förnimma en ström av eld
under den behärskat svala
framställningskonsten i Jouves romaner.
Jouve pekar på "Aventure de Catherine
Crachat" och antyder vilket arbete den
romanen kostat honom; underförstått att läsaren
må veta vad som väntar honom. Och det är sant
att det är otäckt svårt att komma till rätta
med det psykologiska mönstret i denna
invecklade bok, som i gengäld också är full av
enskilda scenerier, episoder och drömbilder
av mycket fint märke. Romanen bygger på ett
verkligt dokument, som omsmälts och
utarbetats litterärt. Själva anekdoten är enkel. I
första delen, "Hecate", får vi del av de yttre
linjerna i Catherine Crachats liv. Hon är
filmskådespelerska av andra eller tredje
ordningen, vacker, intelligent och problematisk.
Hon har sina äventyr men framför allt
ett stort äventyr. "Mellan 25 och 26 hade jag
hela min ungdom", berättar hon. "En dag
—- det är den nödvändiga dagen, det finns
alltid ett ödesmoment, en dag, det fanns en
dag då Tristan hörde talas för första gången
om drottning Ysolde." En dag fick hon
alltså från sitt rum vid rue Jacob som vetter mot
en liten trädgård syn på Pierre Indemini; han
sitter modell för en konstnär i ateljén
mittemot, han är högväxt och blond och skön
som en prerafaelitisk ängel. Därmed är två
människors öde beseglat, och man följer deras
bisarra historia med förvånad nyfikenhet. Den
känner höjderna och djupen, men då
Catherine efter en yrkesresa kommer hem till Paris
och förstår att en väninna och kollega lagt
tillfälligt beslag på Pierre kommer det till yttre
brytning.
Emellertid för karriären Catherine till Wien
— katolicismens, Mozarts och psykoanalysens
stad -— där hon kastas in i nya upplevelser.
Hon bor på ett slott som ironiskt nog heter
Ruh-Land, där hon blir nära lierad med den
depraverade Fanny Felicitas, i andra giftet
baronessa Hohenstein, slottsfrun. Baronessan
är produkten av wienskt överklassliv, mer eller
mindre, mest mer, erotomant. Hon har haft alla
sorters kärleksförhållanden, och hon berättar
för Catherine ohöljt om sitt intima liv.
Catherine känner sig både dragen till henne och
bortstött. "Vad är nu detta. Jag är som
Felicitas, vi är två likar... sjuka av en gammal
kärlek." Felicitas hade varit förälskad i sin förste
mans sekreterare som tagit sitt liv för hennes
skull; skilsmässa följde. Sen hade hon blivit
kär i sin blivande mans hustru, som också tog
sitt liv för hennes skull; då blev hon baronessa
Hohenstein. Nu vill hon dra in Catherine i
ett osnyggt triangeldrama, men då Catherine
upptäcker att Felicitas’ älskare är ingen annan
än Pierre Indemini blir hon omskakad;
vandringen upp ur avgrunden begynner.
Hon återser Pierre men endast för att skiljas
för alltid; de sluter en sorts själarnas förbund
i vilket Felicitas inte har någon del. Ett år
senare får hon budet om Pierres död och en
packe efterlämnade brev gör ett möte med
Felicitas nödvändigt. Det sker i Bajern under
dramatiska former: Felicitas både trakasserar
och åtrår Catherine, men under en promenad
i skogen då de överraskas av natten blir det
Felicitas som dukar under. Hon skjuter sig.
Catherine är fri, renad, luttrad. Hon lämnar
till slut några utdrag ur Pierres brev, där
man återfinner betraktelser över döden i
egenskap av både bestraffare och frälsare.
Catherine Crachat beträder en ny väg.
I "Vagadu" (i. e. "den kraft som lever i
människornas hjärta") lämnas det djupare
perspektivet på Catherine Crachats öde. Där
får man den stora demaskeringen. Catherine
fördjupar sig i det förflutna, gestalter och
minnen stiger fram ur dunklet, drömmar dyker
opp likt pusselbitar. Ljuset faller över den
"dolda, dunkla, outsägliga, fruktansvärda
-4 BLM 1949 VII
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
