Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
filmRECENSIONER
deles blir borta. Ursprungligen var utdraget
ett hörspel för radio och Linde har väl haft
sin egen mening med dessa avvikelser som dock
är för små för att man skall kunna tala om
en omdiktning. Men det är möjligt och rentav
troligt att sådana smakprov som det här gör
mer för att popularisera antik litteratur än de
erbarmliga adjunktöversättningar med vilka vi
— frånsett de lysande undantagen —
merendels blivit begåvade. Gunnar Ekelöf
RÄV JÄG ARENS MEMOARER
Siegfried Sassoon: När vi red efter räv.
Översättning av Sven Collberg. Norstedts
1949. (Albatross). Inb. 10:—.
Siegfried Sassoons "Memoirs of a
Fox-hunt-ing Man", som nu översatts under ovanstående
vackra och fyndiga titel, ger sig liksom två
följande volymer ut för att vara memoarer,
författade av engelsmannen George Sherston.
Denna del handlar om hans idylliska ungdom
och om dess bråda slut. Tiden är början av
1900-talet och miljön fridfull engelsk
landsbygd på gränsen mellan Sussex och Kent.
George bor hos sin faster och kan med hjälp
av en blygsam förmögenhet föra ett rätt
behagligt liv, allt efter årstiderna ägnat åt kricket
och rävjakt. Man har ofta kallat den svit där
boken ingår för självbiografisk men i hur liten
grad den är det kan man se av Sassoons
verkliga biografi, som ingår i en annan serie.
Sherston gert.ex.i berättandet uttryck åt samma
sensibilitet som yttrar sig i Sassoons lyrik, men
han röjer inga litterära ambitioner och hans
lektyr består en god bit upp i åren mest av
rävj aktens humoristiska klassiker,
Pickwick-klubbens samtida och föregångare.
Men inte heller om sin fiktiva huvudperson
säger "När vi red efter räv" tillnärmelsevis
hela sanningen. Berättaren understryker själv
att han bara tagit upp sådant han anser ha
betydelse för det han vill säga och detta yttrar
sig bl. a. i att det inte finns en enda kvinna
under femtio år i boken, (men väl flera svalt
svärmiska vänporträtt), inte mycket som
tyder på att berättaren någon gång tänkt över
allvarligare saker än hästens psykologi (ett
fängslande men inte särskilt omfattande ämne)
eller den goda jaktkamratens etik. Hans avsikt
har givetvis varit att understryka
huvudpersonens omedvetenhet genom att inte gå in på
områden där en viss nödvändig medvetenhet
kunde dragit in oönskade effekter i bilden.
George Sherston lever som i ett förtrollat och
isolerat rike, han rider omkring i den
sydengelska jaktterrängen som en sagoprins med
800 pund om året och låga skatter. Han vet
knappast någonting om resten av England, inte
ens om möjligheterna att jaga räv där och om
vad som håller på att dra ihop sig på
kontinenten anar han mindre än intet. Så kommer
världskriget, han går med ungefär samma
sorglöshet ut i det, men denna brutala
omplantering sätter till sist i gång hans
reflexionsapparat, idyllens tid är slut, mot en hårdare
verklighet vässas hans tankar och känslor. Och
boken slutar med en lite torr saklighet som
kan erinra om Hemingways sätt att lämna sin
läsare, men som är mildare och mindre
ostentativ:
Och här stod jag nu, med min käpp i handen,
och stirrade ut mot den fiende jag aldrig hade sett.
Någonstans utom synhåll — bortom de splittrade
trädtopparna i "Gömda skogen" — hade en fågel börjat
sjunga. Utan att veta varför kom jag ihåg att det
var påskdagen. Där jag stod i denna dystra grav,
fann jag ingen tröst i tanken att Jesus var
uppstånden. Jag stövlade bort till skyddsrummet igen för
att kalla de andra till uppställning.
Denna demonstration av engelsk — och
annan — ungdoms uppvaknande till insikt om sin
situation i skyttegraven har gjorts av många,
men Sassoons bok har en särställning. Det lätt
schematiska drag som den kan få om man
tänker över dess uppbyggnad märks inte alls vid
läsningen. Hela berättelsen har en friskhet och
lätthet, bygger så självklart på naturintryck
och stämningar som är på en gång exakta och
lyriskt uppladdade att man måste kapitulera.
Romanen har den avrundade säkerhet som i
regel är så svår att motstå även om man inte
håller klassicistiska ideal för saliggörande. Och
även om man inte tror att tiden 1900—1914
var särskilt mycket bättre än andra perioder
kan man lugnt gå upp i den stämning av ljus
trygghet som den fått här. Sin främsta
trollkraft har nämligen inte "När vi red efter räv"
i tidsfärgen utan den ton av ungdomlighet som
ligger över den. Här finns utan all sötaktig
idealisering en självklar bild av omedveten
ungdom, med dess förmåga till glädje över den
egna prestationen eller intensiv lyckokänsla i
ögonblickets stämning. Den känslan kan inte
många böcker förmedla men Sassoons står sig
gott även bland de bästa av dem, t. ex. ett
prisat mästerverk som Joseph Conrads "Youth".
Översättningen fångar i stort sett fint och
smidigt originalets rytm, ett slags lätt, fjäd-
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
