Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lennart Josephson: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
(av Carlsten?) väl funnet drag hos herr X
är den fysiska spänstighet han utstrålade (han
är ju för övrigt fältarkeolog och därför
fri-luftsmänniska). Det bidrog till fulländningen
av denna klara och starka ande som säkerligen
mycket träffande förkroppsligade Strindbergs
övermänniskotanke.
Underhuggartypen herr Y hör till de många
rollskapelser av Lars Hanson som man alltid
kommer att minnas. Huvudets framsträckta,
försiktigt spanande hållning, den rastlösa
rörligheten och den flackande blicken hörde till
de yttre tecknen på det dåliga samvetet hos den
fega brottslingstypen. Också ryggens böjning
och t. o. m. det slätslickade huvudet gav något
skrämt och undergivet åt hela figuren,
övermänniskans motsats. Men tydligast avtecknade
sig parian, då han i herr X trodde sig ha funnit
en like, då han förtjust inbillar sig att denne är
lika moraliskt rutten som han själv. Då växte
han och tycktes svälla upp i gungstolen där
han med ett belåtet, skadeglatt leende hade
slagit sig ned mittemot den inte längre fruktade
motståndaren.
Innan Dramaten på den mindre scenen
hunnit avsluta jubileumsårets Strindbergsserie,
högtidlighölls på den större ett annat jubileum.
Att teatern valt "Egmont" för att hylla Goethe,
beror väl på styckets nyvunna politiska
aktualitet. Att kunna tala om det närvarande genom
att citera äldre tiders litteratur har sitt speciella
behag som särskilt varit uppskattat under de
senaste tio åren. "Egmont" utspelar sig ju på
1500-talet i ett land som då liksom på
1900-talet hade blivit ockuperat av främmande
trupper och hos ett folk som gör uppror mot
förtryckarna. Diktatorer och deras språkrör är
ganska likartade oberoende av under vilket
århundrade de uppträder; vi har hört många
varianter av de ord som Goethe på 1700-talet
lät den spanske befälhavaren i 1500-talets
Nederländerna säga om folkets "frihet": de ha
frihet att handla "rätt", eller om dödsstraffen
för upprorsmännen: de måste straffas för
folkets, för det allmännas väl.
Handlingen i "Egmont" är inte särdeles
enhetlig och delvis gör dramat intryck av
krönikespel med scener som avsiktligt valts för att
illustrera olika samhällslager i renässansens
Bryssel. Göran Gentele hade i sin regi särskilt
fäst sig vid miljömålningarna och
åstadkommit en serie bilder som tydligt visar honom
som Alf Sjöbergs lärjunge. Genom att enbart
en del av scendjupet användes och belysningen
ofta var sparsamt hållen förstärktes associatio-
nerna till holländska, av tiden förmörkade
gruppmålningar. Den första aktens levande
tablå från soldatlägret hade behövt en mycket
driven regissör för att den skulle bli verkligt
levande. Idén att i en gatuscen bättra på
miljömålningen genom att införa en berusad slinka
(eller vad hon skulle föreställa) verkade
oförberedd och omotiverad, medan däremot den
nattliga patrullen gav den rätta
ockupationsstämningen. Både Genteles regi och Yngve
Larsons scenbilder var mera lyckade i
interiörerna. Hertigen av Alba i svart rustning var
ett sant konstverk (delvis efter förebild) i sin
stelnade attityd med en karta över det spanska
väldet som bakgrund. Olof Widegren gjorde
i den rollen en utsökt studie av slughet, kyla
och värdighet. Ståthållarinnan, Margareta av
Parma, blev däremot en roll som aldrig riktigt
klargjordes av Anna Lindahl. Hennes
temperamentsutbrott var delvis onaturliga, delvis
onödiga, och också hon hade begåvats med en
omotiverad stum seen som inte finns antydd
hos Goethe. Vilka känslor hon skulle hysa
gentemot Egmont hade regissören tydligen inte
beslutat sig för. Synd på en så god
skådespelerska.
Kritiken skulle vara orättvis om den inte
påpekade, att det egentligen bara är Egmonts
och Klärchens roller som måste vara lockande
för skådespelarna, och de blev också de mest
lyckade i framställningen. Maj-Britt Nilsson
var en hänförd och ungdomlig Klärchen som
föreföll att ha mera flamländskt än vallonskt
blod i ådrorna. Och hon lät så undergiven sin
beundrade, högt uppsatte älskare som Goethe
väl ansåg att en älskande kvinna borde vara.
Egmont hade Uno Henning gjort till en
kraftfull och stolt ädling, vänlig och godhjärtad
men ändå utan det yttre drag av överdåd och
festivitas som hade gjort hjälten till folkets
förklarade gunstling. Det allvar som skulle
finnas på djupet låg här alltför nära ytan och
därför verkade tolkningen riktigare sedan
Egmonts inre styrka och patos hunnit mogna i
fängelsescenen.
Att begära att Gierows översättning skulle
göra rättvisa åt den underbara lyriken i
stycket, vore att begära det omöjliga, och man
får vara tacksam nog för den sällsynt lediga
och naturliga prosan. Utan att vara kompetent
att yttra mig om de musikvinjetter som Hilding
Rosenberg infogat mellan scenerna och om
ackompanjemanget till Klärchens visor tror jag
ändå att dramat bättre kom till sin rätt än om
Beethovens "Egmont" fått behärska Dramaten.
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
