Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fattaren suddar ut här och där i
verklighetsbilden. Det är emellertid bara på några ställen,
annars är just den levande och rörliga miljön
— en norrländsk småstad där vintern biter i
näsorna på troende och vantroende — en av
de förtjänster som skiljer "Trettio silverpengar"
från de flesta av Höijers tidigare romaner.
Med personerna är förhållandet detsamma. En
del har symboliska namn, pastor Blid, fröken
Mild, en del realistiska som Jonsson, Berg och
Lindgren. Symboliskt är väl även namnet
Fjällberg på gumman, hon som så nära hör ihop
med naturen och vars tro intill katastrofen har
den självklara styrkan hos en naturkraft. Hon
förekommer direkt bara i ett första kort avsnitt,
men hon dominerar boken, hon utlöser
händelserna och hon drabbas själv hårdast av
följderna av sin tro och det offer hon gör. Hon
blir på det sättet också den intressantaste
gestalten. Man kunde lätt avfärda henne som en
smula rubbad (i egen inbillning moder till
Guds son som hon fött i en bastu), men Höijer
tar här inte ställning liksom överhuvudtaget i
diskussionen om den kristna tron. Den blir bara
en av förutsättningarna hos de människor han
med sådan intensitet och allvar skildrar och
studerar.
I "Trettio silverpengar" framstår Björn-Erik
Höijer (liksom tidigare i sina noveller) som
en av de få originella gestaltskaparna bland
de yngre prosaberättarna. Hans tidigare
romaner har ibland lidit av en viss oformlighet när
det gällt den yttre formen. Om man undantar
några samtalspartier i mitten och om man
medger att romanintriger inte behöver tillhöra de
allra rimligaste händelseförloppen är emellertid
den nya boken mycket välskapt och
konstnärligt balanserad. Höijer har varit ovanligt lätt på
hand, utan att för den skull pruta av på
problematikens tyngd. Den friare och klarare tonen
från novellerna håller han här genom en hel
roman och inte minst detta borde bidra till att
äntligen skaffa honom ett förtjänt genombrott.
Åke Runnquist
DEN OSÄLLA VARDAGEN
Lars Göransson: Sälla jaktmarker.
Bonniers 1949. 7: 75.
Det lilla jag har läst av Lars Göransson har
gjort att jag i hans nya novellbok "Sälla
jaktmarker" väntat finna en diktarbegåvad
gestaltskapare, rätt olik sina jämnåriga kolleger. Blir
förväntan uppfylld eller besviken? Svårt att
riktigt svara på den frågan. -— Novellerna
sönderfaller i två grupper: de tre första är korta
snitt och stämningsbilder som befinner sig på
verklighetens mark, de tre sista långa
berättelser där man glider in i en gränsvärld mellan
sjukt och friskt, hänryckning och vardaglighet.
Gemensamt för samtliga är att de som ren
skildring är genomgående ypperliga. Språket
faller naturligt och mjukt, med en mer
traditionell än modern klang; det sedda, hörda,
kända är omgivet av en klar aura. Vilken
genomskinlig söndagsmorgonfrid i
Djurgårds-stycket om "Nureddins näsa"! De två
femtonåringarna, bästa vänner i "en hel värld av
halvidioter", samtalar med ståtligt vuxna ord,
vilkas färdiga styva dräkt lustigt bryter sig
mot det ofödda, famlande, oupplevda
innehållet. Det hela är luftigt men stannar inom
läsaren. "I torrdockan" ger en skiss av två
likgiltigheter, manlig och kvinnlig, som törnar ihop
och glider isär utan att något väsentligt rubbas
i världsordningen. I den första novellen, "Nu
skriar påfågeln", anslås det tema som sedan
blir det väsentliga: vansinnet. Också den ger
en färgklar miljöbild med brokiga
människotyper från Tivoli, samlade kring en påfågel.
Bland alla de vanliga rör sig en ovanlig: den
tokiga fru Karlsson som alltid går och letar
efter sin döda pojkes drag i omgivningens
ansikten och denna gång finner det i de oskrivna
dragen hos en ung och dum rekryt som hon
ger sig hän åt en natt, i fåfäng förhoppning
att glömma den förfärliga stund då hon råkade
driva sin egen son i döden. — I "Primadonnan
och tuberkulosen" förstärks det sjuka; bland
skarpt sedda detaljer blir man besviken — på
vad? På innebörden? Det är möjligt att
författaren inte heller i de långa novellerna har
avsett annat än att ge ren skildring — fast
av vanvett och exaltation, där en slags religiös
trånad kväljande sammanblandas med sexuella
fantasier — men om han har menat att
fördjupa innebörden j en samlande livssyn, så
måste jag bekänna att den innebörden undgår
mig. "Liten offerstad" -— förlagd till
Visbymiljö — ger en egendomlig, ställvis suggestiv
och gripande skildring av en stackars
skolpojkes vansinnesvärld: han tror sig vara en ny
Jesus och vandrar högtidligt upp till den
vackraste av galgbackar för att offras, fast
modet till sist sviker honom. Novellen innehåller
dårdikter av äkthetsprägel, där skuld- och
vanmaktskänslor kommer till uttryck, bland annat
genom sällsamt anbragta lån ur äldre roman-
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
