- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
679

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ignazio Silone: Återkomst till Fontamara. Översättning av Sven Sundberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÅTERKOMST TILL FON TAM ARA

"Res långt bort och glöm detta sorgens land",
sade han. "Det är bra för dig, att du bara är
en pojke och har tid på dig att glömma."

"Lazzaro", svarade jag, "jag svär, att jag
aldrig ska glömma."

"Du kommer att glömma", upprepade han
häftigt. "Du ska studera, du kommer att göra
lycka i världen, det är klart att du kommer att
glömma. Du ska få se hur lätt det blir."

"Lazzaro", sade jag, "varför ska vi gräla, just
när vi ska till att skilj as ? Jag svär, att j ag aldrig
ska glömma."

"Jag vill inte gräla", försäkrade han mig.
"Det är det sista jag skulle vilja göra. Men du
ska få se hur det blir. Du gör lycka i världen,
och du kommer att glömma. Tro mig, jag är
gammal — jag kunde vara din farfar — och
jag känner livet bättre än du."

Jag fortsatte att protestera med tårar i
ögonen och ansträngde mig att inte brista i gråt;
och t. o. m. Laurina, Lazzaros dotter, bönföll
sin far att sluta eller att tala om någonting
annat.

"Det är kanske sista gången ni nånsin
talar med varandra", sade Laurina. "Ni kanske
aldrig får se varandra mer, och ändå grälar ni."

"Jag vill inte gräla", sade den gamle
mannen ödmjukt och ursäktande. "Det är det sista
jag skulle vilja göra, särskilt just nu när vi
måste skiljas. Det jag sa är bara alldeles
naturligt, och det som är naturligt är i alla fall
riktigt. Du kommer att slå dig ner nånstans, det
är vad jag sa, du gör lycka, och du kommer
att glömma."

Dottern Laurina vände sig bekymrat till mig.

"Ni får lov att förstå honom", sade hon.
"Faktum är att han älskar er mycket; ni kan
inte föreställa er, hur mycket han älskar er; ni
skulle bara höra på vilket sätt han talar om er,
när ni inte är närvarande. Han älskar er mera
än vad han älskar mig, sin egen dotter."

"Så är det kanske", sade den gamle mannen
och nickade samtyckande, "så är det faktiskt.
Men vad är jag? En stackars bonde. Och vad
är han? En person med uppfostran. Och
därför kommer han som alla personer med upp-

fostran att göra lycka i världen och glömma oss
och detta olyckliga land."

Min resa hade blivit längre än jag tänkt mig
och min vistelse i utlandet också. Några år
senare — det var 1930 — när jag sjuk och
nedstämd tagit min tillflykt till en bergsby i
Schweiz, trodde jag att jag inte hade långt kvar
att leva, och började skriva en berättelse, som
jag kallade "Fontamara". Jag byggde upp
en by åt mig av minnen och drömmar, och
sedan bosatte jag mig där. Resultatet blev en
rättfram och enkel berättelse, som man i många
länder fann gripande på grund av den
hemsjuka, som genomsyrade den. Senare hörde jag,
att samma namn, "Fontamara", som jag hittat
på, redan existerade som namn på flera byar
i södra Italien, och att händelserna, som jag
berättat, tidigare ägt rum i verkligheten på flera
platser, ehuru i annan ordning än i boken och
med skiljaktigheter i detaljerna. Ändå finns det
väl inget skäl varför dessa sammanträffanden
skulle minska betydelsen av mitt vittnesbörd;
jag tycker snarare, att de, om något, borde öka
den. Namn som Maria, John, Francis, Louis,
o. s. v. är gemensamma för många folk; och
de verkligt betydelsefulla tilldragelserna i livet
— födelsen, kärleken, lidandet och döden —
är gemensamma för alla levande varelser; och
ändå tröttnar folk aldrig på att höra talas om
dem.

Ack det är inte lätt att vid mogen ålder
återvända till de platser, där man tillbringat sin
barndom, om man, trots många års bortovaro,
aldrig riktigt lämnat dem, om man på avstånd
fortsatt att leva med i inbillade händelser i
hembyn. Det kan t. o. m. bli ett farligt företag.

Jag blev sålunda mycket obehagligt berörd,
när bara några dagar efter det tidningarna och
radion meddelat om min återkomst till Italien
en underlig deputation av bypampar och ledare
för lokala politiska organisationer sökte upp
mig i Rom och förelä mig ett program för de
högtidligheter, som skulle äga rum med
anledning av min återkomst till hemtrakten. Jag var
ur stånd att på stående fot improvisera den sorts
lilla tal, som under hägn av banala förevänd-

679

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0695.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free