Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ignazio Silone: Återkomst till Fontamara. Översättning av Sven Sundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTERKOMST TILL FONTAMARA
"Jag har någonting att berätta för er", sade
jag-
"Ge mig en tändsticka först", svarade han.
Jag gav honom en tändsticka och satte mig
bredvid honom. Jag såg att han i stället för
skor hade fötterna lindade med trasor; hans
gråa hår var fortfarande tjockt och ostyrigt;
händer och ansikte hade en smutsig brun färg
och var fulla med rynkor; men det som framför
allt fängslade mig hos honom var hans ögon,
som hade en underlig grön färg och gav honom
ett uttryck av slug liknöjdhet.
"När jag var barn", sade jag, "hade vi en
tjänstekvinna härifrån byn, vars utseende och
uppträdande tydde på att hon var av bättre
familj än vad som i allmänhet är fallet med
tjänstefolk i våra trakter."
"Är ni härifrån?" frågade han. "Vad hette
er far?"
"Det gissar ni nog snart", sade jag. "Jag
kunde aldrig förstå varför den där kvinnan
hade tagit plats som tjänarinna hos främmande
människor. Under hela min barndom utgjorde
detta en av de många frågor, på vilka jag
brukade få ett undvikande svar. ’Hon och hennes
familj har haft svåra prövningar att utstå’,
brukade min mor säga. ’Hon har fått lov att
använda vart enda öre till att betala
advokatarvoden. Var snäll mot henne!’ Jag sa förut,
att hon inte på något vis skilde sig från oss i
sitt sätt att vara; olyckan hade inte brutit
hennes stolthet. Och hennes ögon var gröna —
som era. Jag har rest mycket, och jag har aldrig
sett några andra ögon med den färgen."
Mannen reste sig häftigt upp och tecknade åt
mig att följa med. Någon i närheten ropade på
honom, men han svarade inte. Han ledde mig
längs övergivna bakgator till en gammal kyrka,
som förstörts under jordbävningen och sedan
aldrig reparerats. Men en del av kupolen stod
fortfarande kvar, och på insidan såg man en
blå himmel, uppfylld av de saligas härskaror
med rosengirlanger i händerna, samt ordet
GLORIA. Ett hörn av byggnaden var också
orört och hade försetts med väggar och tak.
Detta var den bostad församlingen tilldelat den
f. d. straffången. Det var ingenting annat än
fyra nakna väggar, där dagern trängde in i
springorna mellan stenarna; en lampa hängde
i en bit ståltråd från en bjälke i taket; i ett
hörn stod en slags bår och bredvid den ett
bord med en brödbulle, en lök och några
valnötter. Från en djup nisch i väggen tog
mannen fram en flaska och ett glas och bjöd mig
att dricka utan att yttra ett ord och med samma
högtidlighet och aktningsfullhet som en diakon,
som gjuter vinet i kalken åt den vid nattvarden
officierande prästen.
Vi satte oss ner på båren, och jag fortsatte
att tala.
"Det var inte förrän första delen av ert straff,
den långa perioden i ensam cell, var avslutad,
som er mor började få brev från er. Men, som
ni vet, så kunde er mor, fast hon var intelligent
och dotter till välbärgade bönder, varken läsa
eller skriva, något som ju var långt ifrån
ovanligt i denna del av landet. Att en flicka på den
tiden fick lära sig läsa och skriva betraktades
fortfarande om inte precis som synd så i alla
fall som fåfängligt och stötande. Jag hade just
då gått ut elementarskolan, och jag kunde inte
förstå, varför er mors val fallit på mig, när det
fanns så många pålitliga människor, som kunde
ha läst era brev för henne och skrivit ner
hennes svar. Ni minns det oföränderliga temat i
både era och våra brev, och om ni tänker på
hur ung jag var vid den tiden, kan det inte
förvåna er att höra, att denna brevväxling var
den allt överskuggande händelsen i mitt liv.
Den och andra upplevelser av liknande slag blev
avgörande för min framtid.
I början förvånade det mig en smula, att en
så skrupulöst hederlig kvinna som er mor ville
begagna sig av mig utan mina föräldrars
vetskap för en så pass allvarlig korrespondens. Till
slut frågade j ag henne rent ut. ’Nu när du läst
dessa brev’, sade hon, ’tror du, att min son är
oskyldig?’ ’Åh, det är jag säker på’, svarade
jag. ’Jag vet, att han inte var mördaren.’
’Nåväl’, sade er mor, ’de andra, alla de andra är
övertygade om motsatsen. Det är orsaken till
att jag inte vill vända mig till dem’."
683
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
