- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
716

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER.

provkollektion på de viktigaste
emigrationsmotiven märker man t. ex. inte förrän Moberg
just före avresan ger sin lilla skara en kort
översyn, dessförinnan har de presenterats osökt
och levande; deras lemmar har inte dolt något
av typfigurens stela ståltråd.

Nu kan man visserligen säga att det varit
lättast för Moberg att skriva denna första del,
som tilldrar sig i det småländska hemland han
känner så väl. Men med samma skäl kan man
invända att det säkert också är svårt att — som
här — ge något nytt ur en miljö som man
flera gånger förr skildrat och att halva boken
tilldrar sig på sjön, där författaren enligt
pålitliga uppgifter inte lär varit nämnvärt bättre
hemmastadd än lantborna från Ljuder. Kanske
kan f. ö. detta senare förklara att den
sparsamma skildringen av havet fått en lite
sago-aktigt uppmjukad berättarton, som kan leda
tanken till vårt andra stora utvandrarepos,
"Jerusalem". Men när det gäller livet på det
överbelagda mellandäck, där emigranterna
inhysts, är tonen åter helt mobergsk. Inte bara
genom den barska uttrycksfullhet varmed han
skildrar hemlängtans, sjösjukans och
skörbjuggen helveten utan också genom de fåmälta
uttrycken för mänsklig värme och tro, som
sätter skiljevägg mellan livet i det trånga,
ner-spydda kyffet och ett rent djuriskt tillstånd.
När det blir långt mellan Mobergs böcker kan
ibland hans robusta och hårdhänta
dagspolemik få en att glömma att han inte bara är en
bravurmässig skildrare av det tunga och
jordiska utan också kan visa öm förståelse för
det svaga och bräckliga. Han kan breda på den
tjockaste must i en del av de inlagda
berättelser som förgyller resan, men han kan också
finna de enklaste och mest självklara uttryck
för kärlek mellan äkta makar eller föräldrar
och barn. Och den lilla fågeln som kommer till
briggen Charlotta som en budbärare från det
förlovade landet vilar lika trygg i Mobergs
stadiga nävar som han skulle gjort i Selma
Lagerlöfs lärarinnehand, utan att vare sig klämmas
sönder eller sentimentalt smekas ihjäl. Hans
språk har lånat vändningar och konstruktioner
från den skildrade tidens och stöder sig ofta
och effektfullt på citat ur de böcker som råkar
i utvandrarnas händer: Karl XII :s bibel,
almanackan, "Lægebog for Søfarande" och en
språklära för emigranter. Den senare kostliga
skriften gör det också lämpligt att nämna hur
rolig "Utvandrarna" är. Det tragiska och det
skrattretande ligger varvigt i den stora
volymen, några sidor efter den gamle smutsige

ölandsbondens sorgliga slut träffar man på den
storrutige, falske amerikanaren Fredrik
Mattssons berättelse om manhuset i Chicago, ett
yvigare men värdigt sidostycke till Piratens
präktigaste lögner.

Vilhelm Moberg har hållit sig undan
oljetrycksromantiken bl. a. genom att hålla sig till
en tidigare och mindre känd emigrationsepok.
På 1850-talet silade endast 12—1500
människor årligen ut från svenska hamnar med kurs
på Amerika. Tjugo år senare var strömmen
mångdubblad och när dessa nya massor kom
över fanns alltså Mobergs ljuderbor redan i
det nya country’t för att ta emot dem. Man ser
fram emot mötet i trilogiens kommande delar
med en mild önskan att böcker som tilltalat en
alltid skulle åtföljas av två till — lika bra.

Åke Runnquist

NY AURELL

Tage Aurell: Nya berättelser. Bonniers 1949.
5:25.

Aurells nya bok kan på sätt och vis betraktas
som en pendang till "Smärre berättelser" av
1946: den grupperar på samma sätt fyra
noveller kring ett femte, dominerande mittstycke.
I den förra boken hette det senare "Vice
pastorn", i den nya "Gamla landsvägen".

De själar som Aurell skildrar kan merendels
göra skäl för epitetet fuktgråa, men hans sätt
att skildra dem är — allom bekant — raka
motsatsen till fuktgrått. På sätt och vis är det
antikt för kören finns alltid där som bakgrund.
Kören är här bygdekollektivet i årstids- och
arbets- eller festrytm, en kör av tissel och tassel,
högt utsagda oförytterliga meningar eller
monologer ur den yttersta ensamhet, själva
bygdeatmosfären tagen som helhet. Och med detta
atmosfäriska måleri uppnår Aurell den
egendomliga plastiska effekten, att fastän hans
förstaplansfigurer nästan aldrig är några
utpräglade individer utan också de hör
kollektivet till, så framstår de ändå i åskådlig relief,
draperade i sina enkla, t. o. m. banala men
för dem själva så oerhört betydelsefulla öden.
"Fotbollsklubben ryser invärtes ..."
"Söndagsskollärarn cyklar förbi. Han ser segersällt
från sitt höga säte ner i fotbollsklubben", står
det i "Pingstbrud". Det är en både rolig och
genialt enkel touche (bland många andra).
Genom att behandla nämnda klubb som en av
homogenaste hjordinstinkt behärskad grupp
ger författaren den opersonliga bakgrunden till

716

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0732.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free