Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Selma Lagerlöf: ”Karln”. En julsägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’KARLN"
hemskt och grinande så att hela raden af stora
hvita tänder synes.
Vi äro ej rädda för honom. Vi äro alltför
vana vid att se honom och han gör oss ingen
skada. Oftast ser han så sorgsen ut, att man
ville försöka finna någon hjälp åt honom, om
möjligt vore."
Guvernanten grubblade till en början mycket
öfver allt detta och gick i stor ängslan för att
möta "karln". Tiden gick dock, utan att den
fruktade visade sig, hon hade varit i
prostgården väl en månad, innan hon fick se honom
i sin tur. En dag mötte hon i vindstrappan en
lång karl i gula byxor, röd väst och blå tröja.
Hon tyckte, att det var underligt att se en
främling gå upp på vinden och ser sig om efter
honom. Trappan var tom. Då först tänkte hon
på, huru underligt mannen varit klädd och
förstod med ens att hon sett "karln".
En höstkväll hade man setat och stickat
täcken långt in på natten. Under tiden hade
man ätit äpplen, och fyra sådana hade blifvit
kvarlemnade på täckbågen. Midt i natten
började det slå i väggen i arbetsrummet, och
något rullade utefter golfvet. Duns, duns,
hördes det fyra gånger med så väldigt skrällande,
att alla i huset hörde det. På morgonen fann
man de fyra äpplena nedkastade från täckbågen
och i hvart och ett af dem var intryckt märket
efter en väldig tandrad. "Karln" hade varit inne
och pröfvat dem.
Husets folk var vant vid sådant och talade
ej stort därom. "Karln" ansågs ej som en farlig
eller fientlig varelse. Stundom kunde han, som
väl tillhörde en annan värld, och visste mer
än vanliga människor, göra goda tjänster åt
prostgårdens innevånare.
Två silfverskedar hade en tid varit förlorade,
man visste ej rätt, om de voro bortslarfvade
eller stulna. Det söktes ifrigt efter dem i alla
vrår och vinklar, utan att man kunde finna
dem. Då kom "karln" en förmiddag in i köket
och ställde sig att peka på en högt upp mot
taket sittande hylla, dit några begagnade
handdukar blifvit uppkastade. Straxt därpå
försvann han. Nu undersöktes hyllan och se, där-
uppe, inlindade i handdukarna och af
vårdslöshet uppkastade på samma gång som de, lågo
de båda förlorade skedarna. "Karln" hade
vetat han, hvar de stodo att finna.
Hösten gick, och då julen tillstundade kom
husets unge son hem från skolan.
Det var en sexton års gosse, lofvande och
älskvärd mer än de fleste. Han var mycket
vacker, han hade ett fint, blekt ansikte, mörkt
hår och långa ögonhår som ett barn. Han var
blid och vek, öfvermåttan svärmisk och känslig
samt starkt lockad af att forska på det
öfver-naturligas område. Många, som sågo honom,
fruktade dock, att han aldrig skulle kunna göra
sina rika gåfvor fruktbringande för världen,
ty hans helsa var klen, och han hade svagt
bröst.
Det föreföll, som om denne gosse skulle öfva
större dragningskraft på "karln" än någon
annan. Så snart han kommit hem, visade sig
denne oupphörligt i gångar och förstugor och
för hvarje dag, som gick, syntes hans ansikte
allt ängsligare och oroligare.
Gossen brukade säga, att han kände, att
denne underliga varelse intresserade sig för
honom och hade ett ärende just till honom.
Och han fantiserade ständigt om den gåtfulle,
grubblade öfver, hur han skulle få mod att
tilltala honom och beslöt att hålla sig beredd vid
första försök, som "karln" skulle göra att
närma sig honom.
"Det är j ag, som skall lösa gåtan om ’karln’",
brukade han säga.
Så kom julkvällen och husets innevånare
skulle sedan länge med ängslan påminna sig
en af dess tilldragelser.
De yngsta barnen hade i skymningen lockat
sin bror med sig bort i ett hörn af matsalen
och bedt honom berätta sagor. Han var väl
öfvad i konsten att på rak arm författa de
underbaraste historier. Nu diktade han en
julsägen.
"Då klostret härborta", sade han, "hade sina
välmaktsdagar och var fylldt af flitiga munkar,
då fanns där också en mäkta from abbot.
Fader Anselm kallades han och med honom
753
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
