Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Selma Lagerlöf: ”Karln”. En julsägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF
var det det märkliga att han var ej blott from,
utan äfven vis och lärd och mäktig. Folket
sade om honom, att han kunde trolla, och kände
konsten att göra guld, men det var ej sannt.
Tvärtom hade han alltid med ängslig ifver
efterforska! de vises sten, som påskyndar
metallernas långsamma utveckling, och gör dem till
guld på ett par timmar, ty alla metaller äro
egentligen guld, som misslyckats i sin
utveckling. Dock var det sannt, att han visste mycket
om de underfulla andar, som bo i växterna och
i luften och vattnet och kände deras tecken.
Då midnattsmessan skulle läsas om julnatten
förde ej denne fromme abbot Anselm sina
munkar in i klosterkyrkan, utan han vandrade
med dem ut i trädgården. Svängande
rökelsekaren och sjungande hymner till Guds sons
och hans moders ära drogo de fromma
männen rundt om den af höga murar skyddade
klosterträdgården. Abboten svängde
vigvattenskvasten öfver de kala träden och den frusna
marken. Han ville, att naturen skulle få del
af den stora glädjen, som julnatten bringat
alla jordens varelser.
Och då hände sig, att inom de skyddande
murarna utvecklade sig ett det underfullaste
lif. En sunnanvind brusade fram och sopade
bort köld och snö. Ur jorden spirade grönt
gräs och fagert skiftande blommor. Trädens
knoppar kastade af de skyddande fjällen och
de mjuka, duniga vårbladen trängde sig fram.
Glädjen öfver, att Guds son en gång inträdt i
människors värld, gaf sådan kraft åt växterna
att de mäktade bryta vinterns sömn och
köldens bojor.
Och ej förr var trädgården klädd i grönska,
förr än alla skogens frusna fåglar kommo dit,
lockade af doften och de varma vindar, som
spelade öfver den. Nötskrikor kommo på sina
vackra vingar och härmade sången af alla
sommarens fåglar, medan de slogo sig ned på
grenarna, domherrarnas röda bröst glänste bland
det ljusa löfverket, de små kungsfåglarna
kommo med den lilla gula tofsen på hjässan,
stående rätt upp af förvåning, och
bondgårdarnas sparfvar lemnade sina julkärfvar och
kommo och trängdes i buskarna med
sidensvansar och skator. Till och med ekorrarna
svingade sig knorrande af välbehag öfver
muren och råddjuren kommo fram till
trädgårdens gallerport och blickade in med sina
vackra ögon.
Då lät den gode abboten ställa
trädgårdsporten på vid gafvel för att markens djur skulle
få komma in och fröjda sig tillsammans med
växterna och människorna.
Märkligast af allt var dock, att med ens ett
starkt susande förnams i luften, alldeles som
om en befjädrad pil kommit flygande, och med
detsamma sänkte sig en stork i sirliga kretsar
ned till den gode abboten. Det var klostrets
egen stork, som hvarje höst flyttade ned till
Egypti land. Man kände honom väl. Han höll
en liten flaska i näbben och lade den för
abbo-tens fötter. Den fromme mannen tog upp den
och beskådade den, darrande af fröjd. Den var
fylld af en glittrande vätska, som han väl
kände, det var lifvets vatten, eljest kalladt de
vises sten, det fluidum, som de store mästarne
beskrifvit. En droppe däraf var nog för att
göra en människa odödlig, en droppe var nog
för att förvandla alla Skånes kullerstenar till
guld. Det var naturens julgåfva till den fromme
abboten, som velat gifva den del af julnattens
glädje.
Då midnattsmessan var förrättad, och
nordanvind och köld återtagit sitt välde öfver
klosterträdgården, och den gode abboten åter
kommit in i sin cell, fyllde han en bägare med
vatten och i detta dröp han en enda droppe
af den gnistrande vätskan. Allt vattnet blef då
med ens till skummande och doftande vin, och
ifrigt sträckte abboten ut handen för att lyfta
bägaren till sina läppar och dricka odödlighet.
Men i samma ögonblick genljöd klostret af
skri och rop och vapenslammer. Den gamle
fienden till dess innevånare, välborne herr Jens
Kruse hade med sina knektar gjort ett anfall
på klostret. De hade funnit trädgårdsporten
öppen och smugit sig in där och kastade sig
nu öfver munkarna i deras celler för att
aftvinga dem klostrets skatter. In till abbot
754
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
