Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skälleboiternas tjufvajakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det återstod dem en pröfning.
Just när de stucko in på allmänningen, fingo de se Sakarie
hund komma smygande från byn med Anna Britas förnämsta
värpehöna mellan tänderna. De följde efter till den
gudsmannens bostad, och hvad de fingo se där fördärfvade för lång tid
det andliga lifvet i byn.
Först fingo de nämligen i ett hörn sikte på de bortkomna
kalfskinnen och ju mer de letade, dess klarare kommo de
underfund med, att Sakarias lärt sin hund att apportera hvad
husbonden pekat på.
— Gömmen er i vrårna, ja’ ska’ hålla utkik, och så ska’ vi
passa på och klå skrömtaren, när han kommer! sa’ Johannes i
Östergård och kisade ut genom rutan i bakfönstret.
Men han hade inte stått många sekunder, förrän han hoppade
till och svor rätt så väckt han var, så hiskligt att hela huset
kunnat sjunka.
När de andra tittade ut, fingo de se, hur Sakarias och
Johannes’ egen hustru sutto och klappade hvarandra bakom en buske
i skogskanten, och bredvid Sakarias lågo tre stora hvetelefvar,
ty de hade bakat hos Johannes på morgonen samma dag.
Låt mig nu slippa tala om hvilket förhärdadt lefverne där
blef uppe i Skällebo!
En del med Johannes i spetsen gaf sig efter Sakarias,
medan andra stannade kvar och började slå sönder fönster och
bord och stolar i stugan.
Sakarias kom emellertid undan.
Han lurade ut hela skocken i Skärfvebo mosse, som i följd
af regn var såsom ett gungfly, och där satte de sig fast hela
tutten, så att man hade ett faseligt göra med stänger och
plankor, innan man fick dem loss och på fast mark igen.
Men aldrig har det kanske i hela socknen på hundra års
tid svurits så förfärligt som det svors i mossen den aftonstunden
af de förut syndfria Skälleboiterna som satt sig fast där.
— Tänk så långmodig skaparn ändå är, som inte låter dem
sjonka hundra mil ner i dyn, när de schvärja och turnera på dä’
viset! jämrade sig gummorna, som stodo på mosskanten och sågo
hur deras män kraflade och regerade i den sega smörjan, som
stod dem till brösthålan, samt hörde deras förfärliga rytande i
vredesmodet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
