Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Godsherrns festmåltid och torparns kalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om, hvilket kalas patronen bestått sina godsare, och hvilken öm,
och omtyckt husbonde han var.
*
När Johan och hans hustru kommo på kvällen hem till
Gummabo, sprungo barnen emot dem ute på gården.
— Far, mor, vi ha varit öfver spången på andra sidan
mossen, borta hos Danjel i Risbygget. Danjel har inte varit
hemma se’n nyårsafton. Då gick han sin väg, och barnen och
mor deras och gamla mormor ha ingen mat, di ä’ så hungriga,
så hungriga. Där finns inte en brödbit i huset! skreko barnen.
— Kors att vi inte ha tänkt på dem på så länge. Gack in,
Greta, sätt på och koka det bästa du har, så ska vi göra ett
litet fattigkalas i kväll, vi som patronens. Ja’ tar kälken och
drar efter mormoran, di andra orka nog gå, förklarade Johan.
— Tänk så roligt! ropade barnen, och fast Johan var så
trött förut, satte han i väg som en pil med kälken öfver
mossalaggen den långa obanade vägen bort till Risbygget, hvilket låg
inom den andra sockengränsen.
Vid kvällsmatsdags kom han åter, dragande en utgammal,
försvulten gumma på kälken, och efter den stapplade en yngre
kvinna med ett litet barn på armen, följd af fem andra små, som
höllo henne i klädningsfållen, bleka, magra och hungriga, så att
det skrek i dem, och frysande, så att deras små tänder skallrade.
Men inne hos Greta var ljus och värme och kaffe och en
välkomsthälsning, som var hjärtligt menad ändå.
— Hej, nu allesammans, skrek Johan och såg inte alls
sömnig ut längre! Värm er nu, godt folk, så ska’ vi ha’ oss ett
litet kalas se’n!
Det var väl inte mycket fint eller omväxlande, det som
bjöds, men det var rikligt och på samma gång det enda och det
bästa som fanns.
Johan satt och såg på, hur de stackars små Risbyggebarnen
åto, nej, slukade allt hvad de fingo, och ju mera de förtärde,
dess belåtnare såg han ut.
Aldrig har en värd varit mera mån om sina gäster än Johan
den kvällen, och ingen har känt sig lyckligare öfver sitt värdskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:03:34 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blsocken/0227.html
