Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framställa Kléens skaldskap, som en låt vara
aktningsvärd efterklang av Levertin. Kléens mästare
inom den svenska poesien var Stagnelius, och för
övrigt Baudelaire, Verlaine, Richepin och
Swin-burne; och om en snokande litteraturhistoriker
också kan fastslå, att Kléen i sina svaghetsstunder
röjer intryck än från Fröding, än från Levertin, än
till och med från Bååth, -så har detta absolut
ingenting att göra med det centrala och bestående i hans
produktion. Ty här visar sig Kléen som en
säregen och fullt utpräglad personlighet, vars
diktar-fysionomi även röjer helt andra drag än dem man
finner hos hans skånska föregångare Ola Hansson
och Bååth. Redan hans formgivning, som äger
något av lodjurets smidighet och styrka, kontrasterar
starkt mot den själfulla kantigheten i Bååths vers
och mot de skylätt svävande rytmerna i ”Notturno”.
Kléens fantasi rör sig nästan alltid med konkreta,
plastiska gestalter och former, den är om man så
vill ganska jordbunden och erinrar i så måtto rätt
mycket om Böcklins, den store målarens, med
vilken Kléen även delar böjelsen för koloristiska
effekter och panteistisk naturdyrkan. Är det icke
som såge man ett Böcklinskt vårlandskap, med all
dess färgprakt och sus av vårbrisar, då man läser
vers sådana som denna:
EN VÅRVISA
.Nu kastar hon vinterns vita dräkt,
vår gamla moder jorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
