- Project Runeberg -  Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna /
37

(1933) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Glimtar

från ungdomens lagraste vår

När Rolf första gången var över i Köpenhamn,
vilket skedde år 1907, hade han summa
summarum kronor två i fickan. Han hade begivit sig
dit för att titta på de danska revyerna. För 50
öre fick han en biljett — och en härlig kväll.
Frederik Jensen stod på programmet! När den
unge svensken gjort av med sina pengar till
teaterbiljetter, lyckades han på en Tivolirestaurang få
sjunga ett par bondvisor och fick ett mål mat
samt ett par smörgåsar till kost på resan, och sa
lämnade han Köpenhamn — endast för att nästa
år komma tillbaka med större framgång och till
sin verkliga debut.

Det skedde på Apollo, som då var en liten
obetydlig kabaretlokal och hette » Kisten». Och den som
introducerade honom i »Byen» var den kände
im-pressarien Poul Neve. Han hade hört Rolf på
Kungsparken i Malmö och föreslog honom att
resa över Sundet. Neve intresserade direktören för
»Kisten», vars namn var Wunsch, och denne
engagerade Rolf på följande smånätta villkor: gjorde
Rolf succé skulle han ha tio kronor, i annat fall
bara fyra kronor pr kväll och engagemanget skulle
omfatta tre dagar. Rolf hade en repertoar på tio
melodier, men kapellmästaren ville endast spela
igenom två. Han skakade betänksamt på huvudet
och varnade direktören för att släppa fram den
omogne svensken. Men ödet hade annorlunda
bestämt. Knappt hade Rolf börjat sjunga, förrän
hela salongen var i uppror. Han måste sjunga de
båda visorna da capo, och kapellmästaren fick
finna sig i att spela igenom de åtta andra visorna.
Så entusiastisk hade publiken blivit. Wunsch
förstod, vilket fynd han hade gjort, och Rolf å sin
sida förstod också att taxera sin framgång. Det
underhandlades om kontrakt och Rolf ville ha
tusen kronor för två månader. Men det gick den
danske direktören ej med på, varför Rolf
lämnade Köpenhamn.

Ernst Rolf turnerade i Norge vid Lofoten. Han
hade det svårt och pengarna räckte nästan
aldrig till mat, men han trallade lika glatt för det.
En dag var han på väg till ett fiskeläger, där han
skulle sjunga. På vägen mötte han en moder, som
på armen bar ett barn. Hon såg trött och
undernärd ut, och endast med största svårighet kunde
hon röra sig. Rolf, som var en man med ett stort
hjärta, gick fram och bad att få bära barnet, vil-

ket han även fick. Hon berättade att mannen var
sjuk och att hon skulle in till fiskeläget för att
be om hjälp till medicin och mjölk till barnet.
Rolf vände ut och in på fickorna, som han så ofta
gjorde även då han blivit berömd, och fann att
han inte ägde ett enda öre. Vid ett vägskäl bad
han den stackars modern vänta. Rolf skyndade in
till fiskelägets handelsbod och sålde sin rock för
några kronor som han i stolt triumf överlämnade
till kvinnan. Sedan tog han farväl, och i
skjortärmarna gjorde han på kvällen sin entré på den
lilla scen där han skulle uppträda. Han gjorde
succé och förtjänade så pass att han kunde köpa
en ny rock.

När Rolf debuterade i skådespelet »Ungdom» i
Axel Hultmans teatersällskap, där han skulle
spela idiotens roll, skrev en recensent, att Ragnar
Johansson hade lyckats anlägga »en obeskrivligt
naturtrogen idiotiskt fånig min». Detta föga
smickrande omnämnande lär ha varit en av de mest
bidragande orsakerna till att han hastigt övergav
Thalia. Det var år 1909. Han reste då till
Helsingfors, där han uppträdde för tre säger tre
personer.

För många år sedan gavs Strindbergs »Påsk» på
Oskarshamns teater. Allan Ryding var Elis och
Victor Sjöström spelade Lindkvist. Stycket hade
gått länge, varför sufflören — det var ingen
annan än Ernst Rolf — inte alltför noggrant följde
med händelserna på scenen. I den stora
uppgörelsen mellan Lindqvist och Elis i sista äkten
glömde Victor Sjöström bort sin replik och kom
av sig. Det blev en kort paus. Från
sufflörluc-kan hördes inte ett ljud. Då reste sig Sjöström,
gick sakta fram över scenen och kastade ett öga
åt Rolf i luckan. Rolf bara grinade med sina vita
tänder. Än en gång strök den nödställde Sjöström
förbi och viskade: »Sufflera!»

Då anade Rolf oråd och började bläddra i
sufflörboken, men Sjöström böjde sig lugnt ner,
tog boken från Rolf, letade rätt på sin replik och
vände sig sedan tillbaka till Elis — Ryding, som
med ängslan följt intermezzot. . Samtalet fortsatte
som om ingenting hänt. Publiken reagerade på
intet sätt och trodde förmodligen, att Sjöströms
tilltag hörde till pjäsen. Och Rolf själv bad
sedan att få slippa sitta i sufflörluckan, då han
menade att hans rätta plats var på scenen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:28:36 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bokenrolf/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free