- Project Runeberg -  Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna /
53

(1933) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hans sista sommar i Dalarna

Sommaren 1932 besökte mig Ernst Rolf två
gånger på min gård i Rog. Han hade turné
och flängde kring i bil efter landsvägarna.
Han hade alltid intresserat sig för mitt bygge, ty
han hade själv planer på något i samma stil: att
bygga en stuga i Dalstil av gammalt timmer. Och
att det inte bara var planer vet jag nog. Jag hade
på sensommaren 1929 varit ute på en expedition
för Ernsts räkning för att köpa gammalt virke.
Resultatet blev några lador i Svärdsjö, som skulle
tagas ned och fraktas till Stockholm. Men det
kom alltid annat i vägen, och Ernsts timmer
ligger fortfarande i Svärdsjö.

Nu i somras satte han emellertid ny fart i
bygg-funderingarna. Han ville ha en bit av Dalarna
hos sig i Djursholm. Och det skulle bara vara
gammalt timmer i väggarna. Grånat kärnvirke.

Det var föreställning i Orsa på kvällen. Vi
hade många mil framför oss. Ernst satt vid
ratten, jag bredvid. Bak i bilen satt redan ett stort
sällskap. Och fler skulle det bli. När vi åkt en
stund och hunnit förbi Bjursås kyrka, stannade vi
och togo upp två, som sutto i en åker och tycktes
vilse i trakten. Det var Franski, den belgiske
komikern, och en engelsk dansös. De hade lämnats
vid ett kafé på uppvägen och sedan trott, att de
blivit borttappade.

Vi foro till Leksand över Sågmyra. Vägen är
som en berg- och dalbana, och Ernst ropade högt
av förtjusning över branta backar och tvära
kurvor. Hade det varit i en annan landsända, hade
han låtit på annat sätt. Men detta var Dalarna.
Och i Dalarna var Ernst Rolf i sitt rätta element.
Han var ett med naturen och folket. Hans humör
var som solen själv. Det var en strålande färd. 1
Leksand stannade vi bara några minuter, men nog
hann Ernst träffa halva hundratalet bekanta. Man
baxnade alltid för det fenomenala minnet för
personer och namn Ernst visade.

Men vi lämnade Leksand och klättrade över
backarna mot Rättvik. Där hade vi Sitjansbygden
under oss. Och hur brått det än var, stannade
bilen. Jag har aldrig sett Siljan så vacker. Och
Ernst hade tårar i ögonen.

Efter ganska halsbrytande krumbukter närmade
vi oss emellertid Orsa, och solen sjön*k bakom
bergen. Trafiken på vägarna hade hittills varit
minimal. Men nu körde vi om den ena cykelåkande
kullan och masen efter den andra.

»Nu måste man köra mycket försiktigt», sade
Ernst. »Så man inte kör över publiken.»

Ty alla skulle de upp till Skerparken ovanför
Orsa för att se Rolfs revy. Till sist foro vi genom
en folkvandring. Och Ernst stack huvudet genom
fönstret och frågade för var tionde meter:

»Var ligger Skerparken? Ska du dit och höra
Rolf?»

Detta naturligtvis på daldialekt. Och svar fick
han. Och alla skulle de titta på Rolf.

Och så gick föreställningen av stapeln i
Skerparken. Friluftsscen. Jag har aldrig suttit på en
sådan parkett. Rätt fram hade man visserligen
scenen. Men till höger en storslagen utsikt över
’ Orsasjön. Föreställningen slutade med Rolfs »I
Dalarna», som han skrivit själv, och som han
alltid sjöng på turnéer i hembygden. Och så var det
dans efteråt. Det fanns en dansbana på området,
och Rolfs orkester skötte musiken till klockan tolv.
Jag tror inte Ernst sumpade en dans. Och han
var ganska trött, då vi körde ner till hotellet. Men
där satt vi ju sedan på hans rum och pratade revy
och byggplaner till över tre på natten. När han
nu åter for genom Dalarna hade han alldeles
bestämt sig för timmerstugan. Han skulle t. o. m. ha
ett garage av liggtimmer. Jag lyckades emellertid
få honom att till detta använda nytt timmer. Det
skulle huggas nu till jul. Men det blev klent med
vintern och det blev uppskjutet. ..

Hos Ernst Rolf var kärleken till hembygden inte
något påklistrat effektsökeri. Den var ett av de
mäktigaste ledmotiven i hans liv.

I sin sista revy på cirkus fyllde han också hela
första akten med dekorationer i dalstil. Jag
gjorde skisserna åt honom. Betecknande nog de flesta
i Oslo som hans gäst. I sin sista revy ville han
åter ha en final i dalstil. Men det kom annat
emellan . . .

Einar Noreliius.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:28:36 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bokenrolf/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free