Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ska allvarligt med varandra, han anförtrodde mig
åtskilligt som lät mig förstå orsaken till hans
själsnöd. När bilen stannade var vi på Mölna gård ute
på Lidingön. Vi steg av vagnen som stannade på
avstånd, vi giok in på gården fram till det stora
trädet, som står på gårdsplanen. Ernst tystnade.
Jag talade länge till honom betydelselösa saker,
bara för att bryta tystnaden. »Ett sån*t vackert träd.
Här är nog vackert på sommaren». O. s. v.
Han svarade inte, till slut tystnade jag med mitt
pladder, dock utan att förlora kontakten med
honom. Jag förstod att här fanns minnen som drog
honom bort från den grå verkligheten. Jag gick
några steg avsides, tittade ut över sjön ett slag,
när jag kom tillbaka stod han och grät. För att
dölja det sade han: »Här har jag haft mycket skoj
på den här gården».
Han försökte skratta upp sig, men skrattet dog
bort på hans läppar. Att han några veckor senare
skulle börja sin sista vandring här ute, var det
ingen som anade.
Det är dock märkvärdigt: när den fattiga krop-
pen är sjuk, så ilar människor * genast till hjälp,
men när en människa är själssjuk, så är det ingen
som frågar efter det, och dock. vad är kroppslig
smärta mot en ^själslig? Slår man en människa
kroppsligt, ingriper lagen genast, men själen kan
man slå och sarga hur mycket som helst, det finns
ingen domstol för dylika brott.
Det dröjde många dagar innan jag kunde få
för mig att han verkligen var död. Det värsta för
mig att tänka är att några underlåtenhetssynder
bidrog till hans död. En trädgårdsmästare bakom
en buske, som inte vågade gå fram. En hund som
ingen hade mod att jaga bort . . . Ingen som räckte
honom den handen som han önskade och behövde
i den stunden.
Men låt oss tro att det är någon mening med.
det som sker oss.
■’ I
»Har du gjennem din strid å din dåd
bevaret dit barnslige smil til det siste —
da har du regnbue farven over din gråd
da har du glorien over din kiste.»
Sfter 8rnst cKolfs Jordafärd
En jublets sångare,* en folkets son
bars bort i dag under klockornas dån.
Och tusen sinom tusen stodo tysta och såg
på hans sista och rikt blomster prydda jordiska tåg.
Det kändes så tomt, när de dragit förbi —
Ernst Rolf hade gjort sin stora sorti.
Vem minns ej i landet hans första entré:
En jublande mas, som fick alla att le.
Han sjöng ej för äran, han sjöng för att ge
och gladdes först själv, när alla sjöng me’!
Då fann han sitt kall, sin levnads mission,
att lätla på sorgen med fröjdrytm och ton.
Han växte till konstnär, gav hela sin själ
åt hoppet att slå alla sorger ihjäl
en timme, en afton för all den publik
som till sig han drog; då först var han rik!
Då kunde han spräcka sin oguldna frack
i glädjen att blott vara folk glädjens claque.
Ja, vem kan väl glömma hans glada humör,
hans storhet att dölja all sorg innanför . . .
Visst var han så syndig som någon av oss,
men vägs ock hans synder vid Domen per gross,
skall vågskål’n, som bär dem, dock lyftas i höjd
för motvikten av all den bortskänkta fröjd,
som tusende tacksamma då lägga dit —
och vännen Ernst Rolf gå till änglarnas svit.
Vem minns ej hur ensam han först föll på knä
därute vid Mölna, på bryggani lä
från världens fåfänglighet — bad som ett barn,
den stora, av sorger förkrossade karVn.
Sov, jublets sångare, sov, folkets son,
hav tack för ditt hjärtas goda gudslån!
Sigurd E r dtm an.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
