Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julafton
En mer än 25-årig .vänskap, i bästa
samförstånd — även då vi tidigare gemensamt
turnerade — band mig vid Ernst Rolf. På de
senare åren hade vi mera sparsamt träffats, men
julaftonen 1932 sammanträffade vi efter lunchdags
å hotell Atlantic, då Rolf med innerlig värme sade
mig:
» ... gamle vän, vi måste ha en panna glögg
tillsamman!»
Vi undanstökade några telefonsamtal och
möttes så i matsalen, där vi i väntan på glöggen
talade om gamla minnen.
Rolf hade tidigare några gånger ringt mig om
att ordna hans sommarturnéer, men på grund av
annat dylikt arbete hade jag måst avslå.
Jag frågade nu hur hans sista sommarturné gått,
varvid Rolf svarade:
»Ja, den gick dåligt för mej, men bra för dom
andra».
»Det var en bra refräng!» tyckte jag, varvid
Rolf tog upp sitt stora anteckningsblock och
noterade det lilla uppslaget.
Vi diskuterade även några goda förslag till
revysketcher, och han syntes belåten med den
förestående nyårspremiärn.
Många ha frågat mig, hur jag fann Ernst Rolfs
sinnesstämning vid detta tillfälle — ungefär endast
någon timme före hans bilresa till den plats där
den sorgliga händelsen utspelades.
Jag har endast att svara: lugn och behärskad,
något av både opti- och pessimist, föreföll ha en
kraftig förkylning som skulle repareras med
pulver etc. — något glansiga ögon och ibland ett hårt
drag kring munnen.
Under senare delen av vår timslånga samvaro
kom hotellets ägare, ingenjör Adling, och deltog
i vårt samtal. Han torde ha samma uppfattning
om Rolf denna dag, som jag här ovan relaterat.
Gustav Fonandern.
Tankar på J^orr t ulls gatan
Av Edvard Person
När jag gick bredvid Ernst Rolfs kista den
långa vägen från Engelbrektskyrkan ut till
Krematoriet, hann åtskilliga tankar rusa
genom min hjärna.
Det var dock skönt att se alla blottade huvuden,
där han skred fram på sin sista färd. — Tyvärr är
denna vackra sed inte obligatorisk för svenska
folket, men i dag var det som om en osynlig hand
skulle strukit av alla huvudbonader.
Jag gick och tänkte, det är märkvärdigt att jag
varit med om hans början och hans slut. Jag minns,
vi träffades första gången en vacker vårdag i
Malmö, vi var väl då omkring 18 år gamla. Han
kom från Hultmans sällskap, där han varit
inspi-cient. Han hade då inte hunnit få charmörens
yttre form, men hans tandrad var om möjligt ännu
vitare, när han på sitt sjungande dalamål frågade:
»Finns det ingenstans där man kan sjunga i den
här sta*n?»
Vi hade då i Malmö ett ställe som hette
Henriet-tero, en park med konditoriservering. Jag gick med
honom dit, han fick engagemang, 15 kr. pr dag.
På vägen därifrån anförtrodde han mig att han
inte hade någon kostym att sjunga i.
»Det skall jag ordna åt dig», sa* jag. Sagt och
gjort. Och i den kalla vårkvällen sjöng han: »Ja,
nu är det sommar i alla fulla fall ...» så att
publiken faktiskt trodde att det var sommar, — Han
var säkerligen lyckligare då än nu på sistone. Jag
minns dagen, då vi hade premiär på hans sista
revy. När vi träffades på förmiddagen, hade han
inte sovit på natten. Han bad mig komma ut och
åka ett slag med honom, vi tog en hyrbil, fastän
hans egen bil stod utanför teatern. Vi talade gan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
