Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och
bl ätter i \ orjft*
Norrköping:
Rolf var som bekant inte endast »Hela
Sveriges Rolf», utan också »Hela Norges Ernst».
Jag var nog lycklig att få vara hans
ressällskap på hans sista utomlandstripp till såväl Oslo
som Köpenhamn.
Från allra första stunden han satte sina fötter
pa perongen i Oslo hörde man runt omkring:
»Se Ernsten! Velkommen til Byn!»
Och det blev ett evinnerligt hälsande till (höger
och vänster. Jag skämtade med honom förstås
och sa*:
»Här är det bestämt bäst, att du går med hatten
i handen så du inte nöter ut brättet.»
»Du förstår», svarade Rolf, »att här är man
nästan mera hemma än i Stockholm.» Och det
skulle jag nog bli varse.
Var första kväll i Oslo sågo vi revyn på Chat
Noir, och som en löpeld spred sig i salongen att
»Han, Ernst» var där. Vi hade råkat få plats vid
ett bord strax intill orkesterdiket, och när den
bekante norske komikern Einar Rose sjöng sin
succévisa »Se der danser bedstefar» (i svensk
översättning = Farfar dansar gammal vals) med
all-sång i refrängen uppmanade han slutligen sin vän
Ernst att sjunga refrängen ensam. Ja, Rolf sjöng
naturligtvis, och på klingande norsk. Och nog har
jag hört många applådåskor dåna emot Rolf, men
denna tog nästan priset. Man stampade och
ropade och ville att han skulle gå upp på scenen
och sjunga något, vilket Rolf dock icke ansåg vara
lämpligt.
Vem kunde tro, att detta skulle vara den sista
visa Rolf sjöng i Oslo och hans sista avsked från
hans kära norska publik.
Under min Norrköpingsvistelse var jag under
många år den, som lokaliserade Rolfs kupletter
för nämnda stad. Oftast kom han dock ganska
sent till staden, men hans paroll var ju alltid, att
allt skulle gå med en rykande fart.
En gång ringde han mig så sent som kl. tre
på eftermiddagen:
Av Gideon Wahlberg
»Tjänare! Det är Ernst! Du måste lokalisera ett
par kupletter åt mig till kvällen. Jag skickar över
dem till dej genast. När kan dom vara färdiga?»
»Tja, det beror på, det. Klockan är tre nu. Ska*
vi säga klockan sex, tidigast, men då hinner du
ju inte lära dej dem till i kväll.»
»Höru du, det blir min sak! Alltså klockan sex
hos mej på Standard. Färdigt! Tack!» Avringning.
Ja, det var ingenting annat än att knoga på,
det, och klockan sex hade jag mina tre kupletter
färdiga med ny text för Norrköping. När jag
kom upp på hans rum låg han till sängs ännu.
Vid sjutiden var det dags för mig att gå, och tid
för Rolf att stiga upp för att direkt begiva sig
till teatern. Jag sade adjö, och menade, att mina
lokala kupletter fick han väl sjunga dagen därpå,
om dom ens hann mogna till dess.
»Tror du det», sa’ Ernst skrattande. »Du, Gidde,
känner du igen den här?» Och utan vidare sjöng
han igenom en av mina kupletter fullständigt
perfekt utantill. Visserligen hade han ju ögnat
igenom papperen någon gång då och då under den
tid han ordnat med sina underlydande, men jag
stod verkligen fullständigt perplex.
»Nej, du var mej en baddare», menade jag. Och
Rolf skrattade.
»Känner du igen den här, då?» Och så drog
han igenom kupletten numro två. Och därefter
numro tre. Samtidigt ^perfekt och utantill. Och
nog hade jag hört talas om Rolfs »hästminne»,
men hur han på den korta tiden av en timme, och
under allt detta ordnande med sin personal,
kunnat lära sig dessa tre synnerligen svåra sångtexter
är mig ännu en gåta.
En kväll voro Rolf och jag de sista på
Norrköpings teater, och hade beslutat att äta en bit
tillsammans på Standard. Just som vi skulle
avlägsna oss dök det fram en dam ur mörkret på
scenen och sade:
»Förlåt, direktör Rolf, men nu är jag här igen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
